1127. Om Keats och så!

Oh, slukar Lautremont.

Och hur jag alltid fastnar för såna böcker utan handling, som fragment, NEJ; som taggar stuckna ur en kaktus, en sargad själ; som Nietzsches Den glada vetenskapen, som Dojjans Anteckningar från källarhålet, som Pessoas Orons bok, som Kafkas Dagböcker, som fragment ligger dom bara där, redo att besannas och få ut sin rätt, redo att ätas upp och förgiftas ner!

Och har jag börjat läsa Keats igen. Efter många år av avsky, det finns någonting där bland all romantik, som tilltalar, en känsla av att kärleken bara är en putsad spegelbild med sprucken ram, haha; och kanske är det bara den känslan. För jag vet vad det kommer sluta, det kommer sluta med Ezra Pound och sen, bort till Feyenbard.

Men först ska jag läsa Breton, först ska jag läsa dom arga jävlarna; jag ska läsar Marinetti och allting kommer lösa sig. Jag ska stå upp, i regnet ska jag stå upp med min enda vän; en sista cigarett och skrynkla ihop cigarettpaketet som jag kramat alla dom som sa dom älskade mig, fanns ingenting kvar att krama åt, än askan i ögonen och dammet i skolkatalogen, jag ska skrynkla ihop mitt cigarettpaket och läsa Marinetti, som vattnet gröper ur ännu en sten, bäcken blir till å och det stora havet utan slut, låta horisonterna fängsla mig som en våldtäcktsman i sin isoleringscell, jag ska våldta dikterna och ruffsa till min frisyr; och om jag bara kan titta in i kameran om Mayakovski, 22, så vet jag att allting kommer lösa sig. Om jag bara kunde fånga någonting, som Carl Sandberg fångade Chicago, så kommer allting lösa sig. Och jag kan gå därifrån med hedern i behåll, som en vuxen man, som en blodig general efter Hanoi, efter ett vunnet slag, eller ett förlorat slag; jag kan gå därifrån och stryka streck över dom som trodde dom visste, dom som trodde dom såg, dom som trodde dom förstod; och skrek till mig; din arrogante djävul! Jag ska gå därifrån, den öde allén fram, den döda avenyn med sina hängande trädgårdar och lutande torn som lyktstolparna över Francis Bacon när Bill Brandt tryckte på KLICK-knappen, vårt dagliga bröd giv oss i dag, vårt dagliga bröd förpesta oss, förgifta oss, döda oss, vårt dagliga bröd, ät upp oss! Jag ska gå därifrån och sätta mig med Keats i min famn och alla dom där, stora elefanterna bredvid; Shelley, Yeats och Robert Burns, och en gång, för första gången i mitt liv, ska jag förstå vem jag var.

Endast genom att stryka ett streck även över min egen spegelbild.

Och allting kommer lösa sig.