1135. Den glada vetenskapen

I dag:

Läser Nietzsches Den glada vetenskapen.
Och läser den som när man pratar med en vän och förstår att vännen förstår, allting man pratar om, och läser boken med samma blick som jag tittar in i vännens ögon och håller med.

Vilken jävla bok!

Som ett uppslagsverk över känslorna. Över allt själsligt liv. Över nuet. Över framtiden och hur allting kommer att bli.

"En sådan lycka har bara kunnat uppfinnas av en ständigt lidande människa, det är lyckan i ett öga inför vars blickar tillvarons hav har lagt sig och som sedan inte kan se sig mätt på denna havsyta, denna färgskiftande, mjuka, darrande havshud: aldrig tidigare hade någon varit så anspråkslös i sin vällust."

Vad finns kvar efter det här?
Vad finns kvar att säga?
Vad finns kvar att uttrycka?
Om inte endast, just dessa ord.
Om och om igen.