1198. Fantasin

Ändå slår det mig, hur jag faller för folk som mår dåligt. Som kämpar med knutna nävar, och blickarna flackande, ibland spända; som om dom spanade efter någonting som kunde ta dom därifrån, samtidigt stirrande folk rakt i ögonen som om dom sa med alla ord på samma gång; lämna mig ifred! Alltid, ändå spanande, som hökarna efter lik, faller jag för dom som mår dåligt som fången i ett fängelse känner gemenskap med fången i cellen mitt emot, så består vår frihet endast av, att instängda i våra burar, dömda till döden; genom gallret se, spana, vad som händer utanför.

Det står en skara folk på gatan, nedanför där jag bor; och väntar på sista bussen ut ur stan. Jag blir ensam kvar, ensam med alla dödliga, sovande människor. Som har sina liv, sina arbeten att gå till och sina rykten att prata om. Jag blir ensam kvar, men vid liv.

Läste Sartre och kom på mig själv med att skratta åt; "vi måste alla känna ansvar även för våra passioner". Slog undan boken, i förakt, kanske i självförakt och undrade om någon annan någonsin skrattat åt den meningen förut.

Så för att fly till fantasin måste vi skriva ner vad vi ser, vad vi iakttar i det verkliga livet, för att ha någonting att fly bort ifrån; så målar vi allt tvärtom, som schackbrädets svarta rutor målas vita och de vita rutorna målas svarta, så kan vi se, att fantasin på intet sätt är identisk med verkligheten; men likväl samstämmig, så är motsatsen aldrig att se eller inte se, utan att se dom som tittar, och se dom som tittas på.