1201. Havregrynsgröt med mjölk

Som djur är tillgivande endast då de är mänskliga, så är filmer - och konstverk överhuvudtaget - endast bra då människan gestaltas som en robot; utan själ, som brickor i ett spel den varken byggt upp själv eller är skapad till att spela, men född in i; som kulan droppas ner på roulettbordet; för att vinna eller förlora, och genom varje vinst och varje förlust föra mänskligheten framåt; men vilken mänsklighet? Och vad är mänsklighet när vi inte ens vet vad det handlar om; så att det enda mänskliga är människor som dör; som ligger ner; och dör; utslagna, fallfärdiga, och hjälplösa; förlorade nog att inte längre bli kallade människor, så att mänskligheten - och här råder inget tvivel - inte heller har med människan att göra men med det spel vi spelar, genom att födas till liv och dö - ett sken, något vi fått för oss, som när vi står framför spegeln och blundar och undrar om spegelbilden fortfarande finns kvar.

Cement, och denna oro som håller mig kvar och som jag kan hålla fast mig i; hur ömsesidigt jag vankas in i förvirringens dimmor, dunkla ljus, och tomma blickar; för att bara det som håller mig kvar; rastlös och hjälplös; är det jag kan hålla fast mig i. Jag blandar cement med tårar, som jag tidigare blandat havregrynsgröt med mjölk.

Ger mig ut i mörkret, på nattliga promenader, när alla sover och månen tittar på; för att hitta hem, sparkar jag stenarna framför fötterna för att känna mig hemma nog att längta bort därifrån, och vad är hemmet om inte en plats man fäster framtidens drömmar vid, ett brustet hjärta, och ett pulserande liv; kanske om någon ser mig, kan jag fånga det.