1212. Bretons kropp

Men i prosan finns jag kvar, där står jag och ser landet breda ut sig under mina fötter; där står jag med glaset höjt till skål som bringas ut för att komma tillbaka med havens stormar, vågornas gäss, och vrakdelars förnödenheter till obebodda öar; och han har ögon som stenar, och snackar om knark, säger ring mig om du vill ha och när jag frågar om hans nummer går han bara därifrån med ett leende som om jag föddes igår och kanske är det sant, han är en sån som inte hade flyttat Bretons kropp ens om den var död och i mitten av vägen står en gubbe som skriker;

I'm God because I'm lazy

- och sån vill jag också bli!