1251. Bo Hansson

Jag jobbade på ett fastighetsbolag en sommar. Och alla andra som jobbade där var 50 plus, rökte, och hade fördomar om invandrare. Dom drog skämt om alla som bodde där, och en gång kom en hyresgäst, som var märkbart utvecklingsstörd, förbi kontoret. Han frågade efter kompostpåsar, fick kompostpåsar. Och gick därifrån. När dörren klickat igen sa en av dom som jobbade där, med snusen rinnande över tänderna; du, han är inte så smart precis, men han är tydligen en djävul på att skriva dikter.

Det där har förföljt mig.
Ibland skrattar jag åt det.
Inte för att jag någonsin trodde att den där killen skrev så bra dikter.
Han kanske gjorde det.
Men för att han som jobbade där inte såg sambandet mellan att vara smart och skriva bra dikter.
Det finns nog inget samband. Kanske finns det ett samband.
Men hur fan ser det ut, egentligen?

***

Jag vill spraya på en betongvägg i stan att Bo Hansson är gud.
Inte för att jag menar det.
Men för att det skulle vara coolt.
Alla kids hade undrat vem fan Bo Hansson är.

Då ska jag säga till alla kidsen, att Bo Hansson är en gubbe på TV som ofta har rätt.
Och dom kommer hata honom för det.

***

Till dom som förnekar att det finns en abstrakt värld.
Att allting är konkret.
Hur ska dom så förklara tankarna? Om tankarna så säger att allting är konkret.
Hur ska dom förklara tanken som säger att vi kanske inte vet?

***

Alla gubbar laddar ner porr på sina datorer.
Sen sitter dom och skrattar åt det. Tittar och skrattar.
Som om, som om; det inte är på riktigt.
Inte så allvarligt.
Bara på skoj.
Säkert.

***

Fångad av ord som alltid måste skrivas ner.
Som prästen när han leder sin bön och ser att ingen annan ber.