1269. Ormar

Om varför jag skriver och vad som driver mig, det har jag heller ingen aning om. Men också rädslan, för att det inte finns någonting som driver mig, annat än tron på att det finns kanske en drivkraft någonstans, eller precis här, är inte någonting i jämförelse med rädslan för att hitta vad som verkligen driver mig. Ta bort det, av självförakt, av den självförakt som lärt mig gå bara för att kunna gå bort ifrån vem jag är, och till slut inte gå, men springa frustrerat, och den självförakt som måste bottna i något djupare än min egen spegelbild, så vad är det då den bottnar i, vad är då denna drivkraft? Som om jag skulle greppa den, förstå den, skulle få mig att lägga av med allting jag någonsin startat upp, för om jag gör det; och det är allt jag vet, kanske det enda jag vet, att om jag bara skulle hitta den, eller den hitta mig, så är alla timmar jag suttit här, meningslösa. Och inte bara meningslösa, eller totalt främmande; så främmande för mig att jag efter det skulle vara tvungen att ställa mig frågan, att om något så främmande besuttit min kropp; vad säger då att inte något liknande i framtiden skulle ta besittning av min kropp? Och skulle jag kunna behålla den hedern som krävs för att hållas vid liv, en dag till. Om jag så vet att styrt mig ända dit, också kan styra mig därifrån. Och kanske skulle jag självmant dö. I förebyggande syfte. Inte för mig, att slippa, ännu en gång, möta min egen spegelbild; men för alla andra som känner mig, att slippa undra hur jag mår. För vad, om man inte på något sätt kan rättfärdiga denna fråga, så att man inte heller kan avlägga ett svar; förkunnar en att leva vidare.

***

När jag var liten gick jag alltid till skogen. Det var den enda plats, där det tycktes att ingen lade märke till mig. Och det passade mig bra. Nu för tiden, går jag istället till tågperrongen, eftersom det erbjuder samma sak. Jag kan bara sitta på en bänk, helt stilla och titta på passagerarna som går förbi, och försvinner bort mot främmande mål. Några gråter när de säger hej då till anhöriga, några håller inne känslorna. Andra kommer ensamma.

***

Sade; drömde ni också att er avföring var ormar som ville äta upp er? Dom sa nej och började hysteriskt skratta.