1263. vad händer med meningen med livet när man dör

och jag för får mig ibland att livet är bara en film som några sitter och tittar på som en sån där dockteater man spelar upp för förskoleklasser och i sista scenen går alla dockor sönder för man vill se vilka barn som gråter vilka som skrattar och vilka som håller med

ni vet dom där passfotona man ser i kvällstidningarna ibland av barn som rövats bort och nu vädjar polisen till allmänheten att hitta dom vid liv för kanske hundratusen spänn men på blickarna kan man se hur döda dom är och att det inte heller var en slump att det var just dom som rövades bort torterades i källarkammare utan ljus mat och värme någonstans i Belgien Skåne Göteborg I don't know och när jag tittar mig i spegeln varför ser jag ut precis som en av dom stänger dörren släcker lampan och undrar om någon någonsin kommer att betala hundratusen för att hitta mig

eller drömmer jag

vi är på ett skepp i stormigt hav och jag vill aldrig komma in till land igen för jag vet inte hur man gör och vad man gör där för att gå sin egen väg och ändå verka normal är väl det normala att bara gå vid sidan om den stora vägen en liten stig i dikeskanten och skratta åt dom som ramlar av: att vingla på stadig grund hade bara fått människor att spekulera i hur jag mår så släpp ut mig på haven som gungar mest jag måste ha en anledning till att inte veta vad livet går ut på en anledning till att andas bara och endast för min egen skull när alla dom andra håller sina biblar som pokaler som artister håller sina instrument spelar jag på pianon tills dom går sönder ställer mig ensam i ett hörn och säger högt så andra hör att jag säger någonting men lågt så att ingen hör vad jag säger; vad händer med meningen med livet när man dör ska vi resa statyer för hur folk dog och kalla för att bevara det uppenbara när all konst handlar om att leva vidare i det otillgängliga osäkra och sånt där jag är en rullande sten på jakt efter någonting stort att krocka med för en smäll stor nog att tysta överrösta skriken efter hjälp skriken efter mat och på sista varvet står en domare med målflaggan i brösthöjd och skriker till publiken gå hem gå hem gå hem för titta han lever ju

älskade du mig eller var det bara ett skämt?

vi är alla döende det handlar bara om att dölja det genom att gå till ruinens brant och titta ner som den svarta löparen på en vit ruta löper alla vita rutor fram för att bevisa sin existens så lever jag inte för att skriva men skriver för att leva överleva och det slutar alltid med några blanka papper längst bak en skål av bläck som spills ut och dränker allt det där underförstådda om hur varje människa som krossar gatan egentligen hoppas på bilarna att köra över dom varför skulle man annars;

1. lära sig gå om det inte var för att kunna falla in i någons famn som om det var den sista utvägen och inte den bara den sista utvägen men den enda utvägen varför skulle vi annars lärt oss simma om det inte var för att simma ända bort till horisonterna simma långt ut nog till att inte hitta vägen hem inte orka inte orka men i alla fall ha försökt och sjunka till botten som stenar utan mossa på med goda samveten och några fina omdömen i dödsannonserna

2. skriva I love I love you I love you på lappar fästa på kylskåpsdörrar till tomma kylskåp med mögel i och parkbänkar i någon annans stad ett I was here på hissen upp till 13:e våningen sen ner till källaren som om man någonsin förstått innebörden

så skriver jag här ord efter ord för att jag inte har något bättre för mig som varje självmordsförsök är ett sätt på sitt sätt att överleva vardagen och vardagen som säger svara rätt på frågorna och vinn en miljon när allting bara handlar om hur man mår svarar jag rätt ibland och fel ibland men oftast blir det något mellanting jag säger I'm a rolling stone without a home att rulla bort ifrån jag vet jag är fast i ett oväder där varje horisont är ett smiletecken och ett kom igen kom igen och dra it's all over now och kämpa då det här är ditt liv det här är ditt liv så vad skulle jag annars ta vägen om inte just till platserna där regnet står som spön i backen som spikar på fönsterkarmen kan jag lika gärna ta med mig stackmolnen hem låsa dörren extra hårt och skriva mitt namn på spegeln som ett I'm only happy when it rains hugget i torgens kullersten förorternas betong för vet ni det här att i trottoarernas vattenpölar har aldrig någonsin en tsunami dragit fram tårarnas droppar faller alltid medströms hur kindernas ärr än ser ut och klockornas visor går alltid medsols så vart i hela världen skulle jag annars ta vägen om inte här och inte nu

midsommar 2006 när jag sitter med en kopp kaffe i min hand och Kafkas dagböcker framför ögonen

en TV som dammat fast i hörnet där den står och på nyheterna missbildade barn reklamer med senaste nytt och för oss som växt upp med Nitendo 64 bredvid nappflaskan är Ronaldo och dom bara avbilder efterkonstruktioner och kopior plagiat till Fifa 96 så är det hög tid att höja nubben bringa skål och byta ut dom där snapsvisorna mot rädda barnen-melodier nationalsångerna mot popsånger om hur det var att vara 17 år för vi är inte äldre nu det är bara något vi fått för oss något vi tror så kan även ett spädbarn i sin krubba resa sig upp och vända sig om är vi aldrig heller gamla nog aldrig gamla nog att ibland sätta oss ner och säga; what's going on what's going on inte som en fråga man ställer till folk på stan men som ett svar på vilka vi är och vart vi alla är på väg ett pekfinger åt döden några gram av framtid och en griffeltavla nerklottrad med vad är meningen med livet-utläggningar skriver jag dit mitt namn felstavat och ett 'vad händer med allt det där när vi dör' en parantes på var sin sida och vilka som får städa upp skiten när alla gått därifrån är någon annans problem och ett problem som knappast angår oss

för vad jag ser jag ser kvinnor på framsidorna öppna sina käftar och fråga någon att ha sex med dom att älska dom som troféer till männen på ledarsidorna som släpat dit dom som troféer från en svunnen tid och visst kan dom köra kuken ut och in stöna och spruta säd men knappast älska dom där öppna käftarna som annat än öppna käftar i sig och sen står dom nakna mellan raderna och påstår att dom vet vad kärlek är så står jag kvar här och stänger käften stänger käften så hårt så hårt så hårt för jag var aldrig en av dom jag var aldrig en av dom som flickorna ville knulla med ibland och inte heller var det mitt fel det var inte mitt fel så jag kan lika gärna stå kvar

och jag vaknade från en dröm jag hade jag drömde att jag kunde stava mitt namn men det kan jag inte


och på samma sätt som barnen döljer sina sår i färgglada plåster och skrattande djur så döljer vi våra liv bland skunkdagböcker och blogspot-adresser som med varje smile-tecken och varje utropstecken bara förkunnar motsatsen är vägen fram till altaret lika lång som vägen ut till gravplatsen men hur ska man säga det utan att låtsas som att det inte var sant ett skämt ett sånt där skämt som folk bara skrattar åt blir varje skratt nya plåster på samma sår och någon gång någon gång står vi bara där och skrattar åt barnen som gråter

men vad vi gör med våra liv och vad vi lämnar kvar försvinner som fotspår i snön töar bort lagom till sommaren och fotspår i sanden tynar bort när havets vågor böljar in dras vi ut på öppen sjö igen och sjunker sjunker sjunker till botten som dom där stenarna utan mossa på när alla vrakdelar och allt vi köpte för att förankra oss i samtiden förankra oss i våra egna liv förankra oss i alla fall förankra oss i alla dom där uppsnärjda dagarna dom blåa molnfria dagarna som allt för snabbt obekymrat flimmar förbi allt det där flyter på ytan ovanför och ingen kommer någonsin komma ihåg vilka vi var dras vrakdelarna upp till land snickras ihop till nya båtar nya skepp som sjunker

och kanske först där
och kanske bara där
på botten av sjön
på botten av ån
på botten av havet
på botten av botten och ingrodda i bottenslam
börjar vi inse att meningen med livet var att lämna plats åt dom som kom efteråt