1272. Tjänstekvinnans son

Så lever vi våra liv alltid uppassade och ständigt påpassade, när vi som döda begravs under jord vars gräs ingen får trampa på och vars löv ingen får röra.

Vart är mor och far, säger lilla Erik. "Dom sitter instängda i sitt rum och firar freden i Paris".
Aha, säger Erik och går därifrån. Sliten, mellan adelsklassen han tillhör och dom som säger att adeln är skit. För inte kan väl heller han, bara åtta år och utan framtänder, skylla sitt förfärliga ansikte på annat än smuts och damm.

På asfalten utanför samlas stora, svarta sniglar i stora flockar. Regnet öser ner och ibland trampar han ihjäl dom.

***

Läser Tjänstekvinnans son, rubbar handflatorna mot pannan och förbannar mig att någon kan skriva så bra. Redan har gjort det, och lämnat efter sig; bara ett tomrum som omöjligt kan fyllas igen. Så att vi måste ställa oss, vid dess kanter, som barn vid ruiners brant och slå vad om vem som vågar närmast, för att sen se någon falla ner.