1287. Henke och Anna

Hört på stan:

"Har du hört Henke och Anna? Dom ska köra in i en bergvägg om någon av dom får cancer."

Hur det känns att vara 17 år.
Bygga murar där andra bygger broar.
If you jump, I jump.
Och ser du den där piren som blinkar i horisonten?
En dag ska vi köpa den och måla den röd.
Ta med våra fiskespön dit.
Några tunnor whiskey.
Några lådor cigarrer.
Och leva våra liv där.

***

Jag gillar Paris Hilton.
Hennes orädsla. Naivitet. Och ängslan efter att göra intryck.
Är något vi alla borde eftersträva.
Posa framför kameran som en Marilyn Monroe.
Istället för att se så jävla upptagna ut.
Alla ni; som ändå bara är kända för att posa framför kamerorna.

***

Ett filmmanus: en liten kille sitter och målar ett högt staket av brädor. Ett plank. Varje bräda. Har en stol som han ställer sig på för att nå ända upp. Stoppar penseln i färgburken. En scen. Kameran zoomar ut och man ser att planket är oändligt. En röst säger: "Bara när jag gör saker som ingen annan gjort förut, kan jag känna att meningen med livet inte är en sån där fiende som bankar mig i ryggen, men en fiende jag i varje ögonblick och med varje handling måste uppsöka, för att så småningom slå ihjäl. Ta rygg på, och sticka min dolkstöt i. Kanske kommer ingen komma ihåg mig, mitt namn, eller vem jag var; men planket kommer stå här i alla tider som ett bevis på att det i alla fall levde någon här. Och när möglet träder in, när regnet gör brädorna mögliga; ännu viktigare; ett bevis på att den som levde här och verkade här sedan länge är död. Bara när jag stoppar penseln i färgburken kan jag veta att jag verkligen lever. Och inte genom att leva för en morgondag, men för alla dom gårdagar som i framtiden kommer få folk att komma hit och undra vilken idiot det var, som spikade upp ett plank i öknen och sedan fick för sig att måla varje bräda röd."

***

Glaset med te står på bordet.
Och jag står bredvid.
Om jag bara häller teet över mig.
Eller doppar mitt huvud i glaset.
Så att jag blir en del av det, jag dricker upp.
Det jag förbrukar.
Och vad är väl inte vackrare än det.
Så lever jag mitt liv; med tankar och drömmar som ett trassel i mitt hår.
När livet står bredvid.
Som ett glas av vad jag vet inte vad.
En spegelbild.
Som helst av allt vill svälja mig.
Som helst av allt vill dränka mig.

***

Varför är det så.
Att varje svar på "hur mår du".
Blir som ett erkännande.
En bekännelse.