1277. Belgien

När den lilla flickan dör; på begravningen en kö lika lång som den till bankomaten på lördagar efter löning och alla svär för 100-lapparna är slut och en kö lika lång som kön till baren fem minuter innan happy hour förbyts i fylla och dans

gästerna dricker den lilla flickans blod

sånt där händer väl bara i Belgien säger dom som läser tidningen
men nej
varför skulle sånt bara hända i Belgien
det vore befängt att tro

vid skolbänken sitter Per och svär
ritar en streckgubbe på tavlan och skriver GUD med G:et
bak
och
fram
får pisk av läraren för att GUD inte är en sån som avbildas
av några ynkliga streck dessutom ritade med en darrig hand

tittar Per ut genom fönstret mot skolgården när rumpan blir röd
och ser flickorna hoppa hage
en av dom flickorna dör
sedan
och i matsalen serveras blodpudding dagarna i ända
om alla ändå stryps till döds och våldtas på vägen upp till himmelen
tänker Per; så ska jag döda dom med ett slag i pannan och ett smile
på läpparna så att dom inte märker nåt
och om dom skulle märka nåt
så säger jag förlåt
för deras skull
för säkerhets skull
och så knyter han näven
när rumpan blir röd
stoppar ner den i fickan bland andra mynt och stenar han plockat
upp på vägen hem där han går och tittar ner mot marken såna stenar
som ser konstiga ut och därför kanske kommer från rymden
men nej
dom kommer från gruvschakt under jorden
som alla andra stenar
men säg inte det till
lilla Per

och varför ska vi födas till misär
när vi ändå ska dö
av smärta och vrede
hat

så lär sig Per katekesen utantill och vem kan straffa honom för
att rita streckgubbar på svarta tavlan när läroböckerna lär ut
eleverna sagan om Gud som en gammal gubbe som behöver vila
efter sex dagars arbete

på den sjunde dagen
tar Per upp knytnäven ur fickan
och på natten som följer
drömmer mattanterna mardrömmar
om blodpuddingarna som barnen inte äter upp

så lever vi våra liv alltid uppassade
och ständigt påpassade
när vi som döda begravs under jord
vars gräs ingen
får trampa på och
vars löv ingen får röra

går jag hem ensam på
nätterna i de mörkaste av alla gränder
och blir jag rånad någon gång
våldtagen och hånad
så vet jag i alla fall
varför tårarna faller som
dom gör och vart dom
tar vägen sedan dom trillat
av min kind

till en pöl
grund nog för maskarna att svalka sig i
djup ändå för barnen i Belgien
att drunkna i men för alla dom jag
känner och för alla dom som känner
mig är det bara en pöl som lika
gärna kunnat bestå av
regnvatten så dom säger bara
vad händer när solen
tittar fram

och så är det bra
med det