1283. Julklappspapper & Chefen

Eller är du en sån som lindar in ditt kön i julklappspapper som en morsdagpresent?

***

Men det är kusligt, hur snabbt jag förvandlas till det där ensamma barnet igen.

***

Bob Dylan och M Ward släpper plattor i slutet av Augusti.

***

Don't you wish your girlfriend was hot like me?

Hårdast.

***

Sekulariserade sockerbitar, förena eder!
Kastade in i tekoppen.
Druckna upp.
Och pissade ut.
Man ska vara glad att man lever.

***

Om Cocteau eller Bresson hade haft sådär en gnutta mer talang för kamerahantering och bildkonst, så hade dom varit bland de största tupparna i filmbranschen. Men så är det inte, och det känns heller inte nära.

***

Evert Taube.

***

Anna och Kath.
Dom enda jag älskat, verkligen.
Och dom vet inte ens om det.
Jag går runt och är kär när dom går runt och undrar vart jag är.
Nej, jag är inte kär.
Nej, jag är inte kär.
Och jag älskar dom med sån kärlek som bara finns på hundra mils avstånd.
I gamla fotografiers damm.
Och vykort som säger: här är allting bra.
Sån kärlek som bara finns i ögonblicken man säger hej då, vi ses snart igen.
Och kanske inte heller där.
Men i vinkandet, dom där vinkandena som säger: kom och ta mig nu.
Eller stanna kvar.
För vi är inte såna som i slutet får varandra.
Ändå.
Så stanna kvar.
Så stanna kvar.

***

New York, Shanghai & Buenos Aires.

***

Chefen. Skrattade, inte chefen.

Jag kom in i personalrummet lite för sent. Chefen var redan där. Alla är rädda för chefen. Dom som är så tuffa och snackar om invandrare och bögar, dom som är så tuffa bakom chefens rygg och säger att chefen vet ju ingenting, dom satt med händerna på knäna, som fån, och sade ingenting. Stirrade stint in i väggen, när jag stirrade chefen i ögonen och chefen sa mitt namn; nåja, Alfredo; händer det inte mycket för dig, du borde väl ha någonting att informera om? Puh. Två klumpar bly i halsen och vad fan skulle jag säga nu, utan att verka vara hans lakej, men ändå visa att jag står på hans sida, om man jämför med dom, gubbarna som sitter där, och hallå; utan att visa det och utan att tveka, sa jag utan att tänka ens ett ögonblick: ja, chefen det händer mycket, men ingenting som är värt att informera om. Genom personalrummet gick skottsalvor av skratt och jag förstod inte ens vad dom skrattade för. Alla skrattade, utan chefen och dom två klumparna bly gled ner i magen som ett: vad fan gör jag här.