1288. Barn med bamseplåster över ögonen

Men vi är aldrig längre bort än platserna där vi lekte kurragömma som barn och trodde att om vi bara blundade, hårt, så var vi osynliga och ingen skulle någonsin hitta oss; men jag blev alltid hittad nästan först så har jag heller aldrig kommit längre bort från platsen där jag lekte som barn än andra sidan på ett spegelglas där man, om man blundar, hårt, och länge, lätt glömmer av att man lever.

Så blunda då, och jag blundar och om någon hittar mig nu ska jag älska henne varje natt och varje dag och varje natt och varje dag och vi ska plocka smultron och trä dom på grässtrån, plocka maskrosor och räkna blommors blad, kasta stenar i bäckar och göra allt sånt där som man annars bara gör som barn.

***

I'm back to where I'm coming from, viskar jag så att jag hör mig själv säga det, men tyst nog så att ingen annan hör det och kanske säger emot.

***

Jag längtar bort som små barn längtar hem.
För bara där, och kanske bara där, finns den där längtan hem.
Som på intet sätt kan hålla mig vid liv.
Nej, som istället kväver mig och förpestar allt jag ser.
Men som i alla fall bevisar att jag lever.

***

Du vet alla dom där insuttna sätena på ungdomsvårdscentraler, som stank sjukdom, som stank död och pest och kolera och mänskligt lidande. Och plötsligt kom en mamma insprungen med ett barn som hade bamse-plåster över ögat och som grät och så satt man där, och alla verkade ha sina egna problem; stirrade bara in i väggarna framför sig som om man inte fanns och kanske fanns man inte och man satt bara där och tänkte, vad har jag för problem som gör mig förtjänt av att sitta här. Och den listan blev tre mil längre för varje sekund som gick och för varje ny mamma som kom insprungen in och till slut blinkade skylten som visade att det var ens tur, rätt nummer och man gick in, grävde i fickorna efter nummerlappen, hittade den efter ett tag och rätt så många tunga andetag från doktorn som stod bredvid och man sa: hej, doktor jag heter Alfredo och är 7 år och han svarade bara; okay och man leddes in i ett litet rum med fult tecknade tusch-teckningar tejpade mot grådisig vägg och stolarna var alltid så kalla där inne och britsen hade ett papper över den hårda plasten och doktorn luktade gammeldags och det var kalt och stelt och allt var så där kliniskt rent och plötsligt frågade doktorn; nåja, vad är ditt problem? Och lika plötsligt som han sa det, hade hela den milslånga listan på saker som gjorde ont, raderats bort. Så man satt bara där. Tittade ut genom fönstret där alla barn med bamseplåster över ögonen hade fått överdrivet tjocka bandage runt sina tinningar och man sa, jag har lite ont i ögat och jag har lite ont i halsen. Och så såg man det där bordet med plasthandskar och blodprovsstickor och sprutkanyler och fjärilar i armen och så kom man på att man trodde att man hade cancer eller nåt. Och jag var nästan alltid säker på att jag hade cancer när jag var liten. Men så fort jag fick syn på det där bordet, så stelnade jag bara in och sa ingenting. Sa inte att jag hade cancer. Och doktorn kollade lite i ögat, kollade lite i halsen och sa; nä du, allting är nog bra med dig. Sen reste han sig upp, skjutsade in stolen under bordet, öppnade dörren och sa hej då.

Och så sa man hej då och gick ut därifrån och kände sig sjukare än någonsin förut. Och kanske mest av allt, sjuk av den blotta tanken på att om man har cancer nu, på riktigt och om man dör någon gång, ikväll, inatt, eller på rasten imon när alla andra spelar fotboll, så är allt ens eget fel.

Och vad ska man säga då, när alla andra står böjda över en och avkräver några sista ord. Läraren kanske gråter, eller så gråter hon inte. Och någon ringer efter mamma och pappa som säkert inte hinner fram. Men vad ska man säga då? Ska man säga att man visste om det. Man kan väl inte ljuga när döden knackar på och Gud kommer ha det i färskt minne och säga FUCK YOU i ett spontanavfall, och kasta ner en i helvetet av bara farten, så vad ska man säga då, när man ligger där på skolgården? Ska man säga förlåt. Ska man säga att man visste om allt. Att man visste om att man var sjuk, men inte vågade ta ett sånt där blodprov.

Som ett hån mot dom som stannar kvar.
Och inte minst, som ett hån mot dom med bamseplåster över ögonen och deras mödrar.

***

Och jag hatar Allsång på Skansen men det känns inte som att man kan säga så utan att vara svensk på riktigt. En sån där svensk som dricker 11-kaffe och ringer tidningsbudsbolaget när dagstidningen inte dimper ner i brevlådan vid exakt rätt tid. Men okay, då är jag väl inte det. Jag är väl inte svensk på riktigt. What ever, jag är väl kines eller nåt. Hellre det. Carola delar ut rosor till publiken och hey, hennes ögon glimrar så där konstgjort och allt är bara helt falskt. Det enda som är äkta är Anders Lundins röst. Och den skär sig ändå i öronen. Så okay, skär mig i öronen då.