1311. Hjärnsläppet

Varför ska man skriva sagor när verkligheten alltid verkar överträffa dom?

Jag vet inte vad hjärnsläpp heter på franska.
Eller tyska.
Eller kinesiska.
Eller latin.
Men 22:någonting i kväll fick ordet en ny innebörd.
Ett nytt ansikte.
Ett samlingsnamn.
Med en ny stavelse.
Z-I-Z-O-U.

Jag har aldrig förut varit så knäckt efter en match.
Så chockad.
Mått så fysiskt dåligt.
Så sviken.
Så förbannad och så förlamad att jag inte ens kan känna glädje för Italien.
Vi får ta det en annan dag.
Det här är en kväll av medlidande. Och sorg.
En sån match som sög musten ur allt och alla. Publiken tystnade. Jag bet på naglarna.
Det var en sån match som har allting. En av VM-historiens bästa finaler.
En sån final som krönte det här mästerskapet. På precis det sättet som det här mästerskapet behövde. Så att det i all framtid kommer kommas ihåg som det tätaste VM:et. Ett stort VM. Ett kämparnas VM. Mumiernas återkomst. Vad som helst.
Förutom Zidanes VM. Allt annat än Zidanes VM. Och ändå var det så nära.
Italiens VM. Som segrare i det här mästerskapets två bästa matcher är Italien värdiga vinnare.

Men värdighet och värdighet är bara ett annat namn för flyt och oflyt.
Sällan har heller marginalerna varit så många.
Så påtagliga.
Och så små.
Så jävla små.
Små och jävliga.
Små och smärtsamma.

Listen to this.

En straff som nästan inte var en straff chippas i mål, som nästan inte var ett mål, i krysset, via ribban och ner på mållinjen. Italien kvitterar. 1-1 och förlängning.

Det är i sådana stunder som hjältar föds. Och hjältar dör.
Zinedine Zidane var en klassräddning av Buffon ifrån att bli den största franska hjälten sen Napoleons dagar. Och kanske ännu större. Ett hjärnsläpp och några ord av Materazzi senare, dog han och blev tvärtom. Precis tvärtom.

How does it feel, Zinedine Zidane?

Vad han hände och vad Materazzi sa kommer det att skrivas böcker om.
Men det är knappast relevant. Vad som är relevant är att Zidane stångade Materazzi i bröstet som en tjur. Och tilldelades det mest välförtjänta röda kort jag sett och någonsin kommer se. Och därmed basta.
Det var inte som en impulsiv eftersläng a la Rooneys. Utan mer som ett väl överlagt dråpförsök. Zidane gick fram till Materazzi och försökte döda honom.

All den värdighet som Zidane byggt upp under 50 års fotbollsspelande, rasade ihop och gick upp i rök med ett hjärnsläpp och, well, dom där orden av Materazzi.
All den rutin och erfarenhet som förknippats med Zidane, försvann.
Bilden av en fadersgestalt, gick sönder.

Jag menar, och jag menar det verkligen: det hade varit lättare att förlåta ett sådant hjärnsläpp om Wayne Rooney, 20 år, och fortfarande nästan finnig, ung rebell, dampbarn i trotsåldern, hade gjort samma sak, än när än när Zidane 80 år, flint och legitimerad tandläkare gör det.

Det hade nästan varit coolt.
Men det här.

Vad händer?
Vad hände?
Zinedine Zidane.

Vad ska han göra nu?
Ska han jobba som tandläkare?
Och vilka kommer vilja låta honom borra käften efter det här?

Det är i det som chocken ligger. Sveket, inte bara mot hans egna lagkamrater. Men mot ett helt land och en hel värld av barn och gamlingar som ibland har sagt att Zidane är gud.
Sveket, mot sig själv och däri också medlidandet.

Och hur små marginalerna är och hur stora dom blir blir knappast tydligagare än så.
En handske av Buffon från att bli hjälten. Förbli gud.
Och nu, istället: nada. Ingenting mer än pojken från Marsaille som spelade fotboll i 50 år bara för att på det 51:a året och på övertid stånga Frankrike bort från VM-guldet.

Jag undrar hur han mår just nu.
Den där Zidane.
Jag undrar vad han tänker på.
Han kanske skriver ett självmordsbrev med "it's better to burn out"-citat längst ner.
Han tänker kanske inte alls.
Utan bara sitter där och stirrar i sitt omklädningsrum.

Så som barn stirrar på jultomten den där vintern efter den där sommaren då någon sa att jultomten inte finns.

Nu har dom fått något nytt att stirra på.
För finns han ens, Zinedine Zidane?

Det kanske bara är en dröm.
Ett skämt alltihop. Som någon skapade för att se hur vi reagerade när allting uppdagades.
Med spyor och chock.
Ett jävligt olustigt skämt, i så fall.
Ett jävligt olusigt skämt.
Ett sånt skämt som gör att sagor skrivs och kommer skrivas för all framtid.
För att sagor alltid bär med sig lyckliga slut.