1303. En gång till!

På löpsedeln, tjoff!
Där står han..
En bild på mannen som överlevde flygkraschen.. där alla andra dog..
Bandage runt magen, som en korschett..
Stirrande in i kameran..
För han har sett döden i vitögat!
Och det var ingen mer anmärkningsvärt än att titta sig i spegeln när man klippt sig hos frisören, på fyllan.. somnat och vaknat, och på dagböckernas sista sidor, står det:
Man lever bara en gång.
Som om man någonsin behöver påminnas om döden.. när allt man istället borde påminnas om att man lever.. att man verkligen lever.. på riktigt.. och inte bara lever, som filmstjärnor i filmer lever och när filmen är slut och biosalongen töms på folk, sitter man kvar och ropar:
En gång till!
För att man vet, att livet utanför, staden med sina skorstenar, är så kallt.. så kallt och jag blev kär en gång i en skådespelerska.. hon spelade en roll som jag kunde förstå..
Och när filmen var slut och alla reste sig upp kunde jag se att några andra gubbar och pojkar också satt kvar och antecknade hennes namn från eftertexterna och jag tänkte, herre gud, det är ju knappast samma sak.. och sen hörde jag hennes namn nämnas och det fanns pojkar som sa och det fanns gubbar som sa att dom också förstod..
Då tänkte, jag fuck dom och jag ska aldrig, ever, vara otrogen..
Skillnaden mellan att vara otrogen och att inte vara otrogen är att veta vad som pågår bakom ens rygg.. och jag ska aldrig vända ryggen åt någon..
Och..
Och..
Och..
Sen såg jag filmen igen och det var då jag visste på riktigt..
Att man kan visst leva mer än en gång..
Det handlar bara om att glömma av vem man är..
Vem man var..
Och det som ligger mittimellan..