1306. Death of a clown

Jag menar, det måste jag finnas någon där ute, eller några, som sitter och tycker synd om pojken som har skrivit 1305 texter på en blogg som ingen knappt ens läser.

Till dom, kan jag bara säga:

"I'm chained to the wall.
I have nothin' at all.
And my eyes look into the sunset
Thinkin' of better things to do,
Like a monkey in a zoo.

The days go so slow.
I don't have no friends.
Except all these people
Who want me to do tricks for them,
Like a monkey in a zoo.

And it could happen to you.
You could be in my place.
No it wasn't always like this,
But I never saw it comin'.

I'm so alone,
But this is my home.
And the bars that surround me
Keep me from knowin' any better,
Like a monkey in a zoo.

Throw me a peanut.
Laugh and make jokes.
But I've had enough peanuts
And I'm ready to choke,
Like a monkey in a zoo

You come to look at me.
You seem so amused.
But things would look different
If you were in my shoes.

I know its my fault,
But I want out.
And when I cry out
Nobody seems to understand,
Like a monkey in a zoo

You say I'm cute.
You don't know how much that hurts.
You don't know how it feels
To live in your own dirt,
Like a monkey in a zoo

And it could happen to you.
You could be in my place.
Don't let yourself slip.
Don't keep egg on your face.

I used to be happy.
I cant remember those days.
But I sold my freedom
For free room and board,
Like a monkey in a zoo."

- Daniel Johnston, Like a monkey in a zoo

Vad skulle vi annars göra..
Vad skulle vi annars göra..
Och jag kommer ihåg det där programet som gick på BBC en gång där Ray Davies satt rätt så gaggig och med skrynklig skjorta och sa att The Kinks var inget sånt projekt som startades ur drömmarna att ta över världen. No, no. Det var något som startades för att få utlopp för känslor och om dom kunde kombinera såna känslor, med att åka tillbaka till fabriken på måndagsmorgonen utan att bli utskrattade i lunchrummet, så var det fint.
Mycket senare och efter spaltmeter av hyllningsord, men med samma olyckliga blick som är den enda blicken i hela världen som jag vet som kan haka fast på horisonten och stirra igenom den, och samtidigt sjunga Waterloo Sunset, skrev Ray Davies och brorsan Dave Death of a clown.
Och någonstans där, mellan dom första pianoklinken och la-la-la-kören, föddes jag.
Där döptes jag. Och där gjorde jag mina första hemläxor.
Där rökte jag min första cigaretter och där blev jag beroende av James Dean-bilder i jpeg-format och när alla andra stod på skolgården och blev beroende av munnbloss.
Och fortfarande efter mer än, herre gud, 1305 bloggtexter, är den en av de finaste låtarna jag hört. Och jag kommer kanske skriva 1305 bloggtexter till, utan att veta varför.
Varför Death of a clown är fin.
Eller varför jag sitter här. Like a monkey in a zoo.

Vissa saker händer bara.