1312. VM är slut.

Så är det slut.
Det 16:e världsmästerskapet i fotboll.
Det mästerskapet där gamla hjältar väcktes till liv igen.
Och visade, på sina egna sätt, vart skåpen ska stå.
Ett mästerskap där den äldsta hjälten och den största hjälten visade en annan hjälte vad en dansk skalle är.
Jag skrev igår att VM var allt förutom Zidanes VM.
Jag skrev i förrgår att Frankrike skulle vinna VM-finalen.
Hur fel jag hade. Två dagar i rad. Hur fruktansvärt fel jag hade.

Det var twenty years ago today, Maradona took his team to play.
Inte sen dess har ett VM kommit att handla om bara en man, på samma sätt, som igår.
Zidane vann inte. Det är den stora skillnaden och det är sannerligen en väsentlig skillnad, gentemot Maradonas VM-guld 1986. Men idag kom trösten: VM:s bästa spelare.

Cannavaro kom tvåa och jag tror han spelade bort sina chanser till den titeln igår. (Där jag igår trodde att Zidane skallade bort sin.)
Satt man bara och slötittade och dessutom hjärntvättades lite av de svenska kommentatorernas fallenhet för Cannavaro så var det lätt att tycka att Cannavaro var bäst på plan. Han var ju liksom överallt.
Men skrapade man bara lite på ytan så såg man att Cannavaro ibland var hopplöst ute och seglade.
Han förlorade närkamper mot både Malouda och Ribery. Stod på felben, fick bakvikt och rättade till sin kaptensbindel.
Kom in fel i situationer och överarbetade på ett sätt som är väldigt olikt Italien.
Och allra minst likt Cannavaro.

Större ändå var Thuram.
Stor var Buffon.
Men vad allt kom att handla om var ändå Zidane.
It's better to burn out than fade away, skrev Neil Young en gång.
Och med vilken eld han brann ut.
Med vilken vilja och vilken galenskap han brann ut.
Sotade ner sina lagkamraters och sina landsmäns gulddrömmar på ett sätt som intet går att förlåtas.
Och som aldrig borde förlåtas.
Trots att det är lättare att förlåta en man som tänder eld på det torn han själv byggt upp: Frankrike var ett lag och det är icke att förglömma, ett lag av tio man som passade bollen till Zidane och sen rusade som japanska självmordsbombare mot mål. I tillförlit till sin ledare och som en krigsgeneral håller i kartorna så är det trots allt alltid hans tappra krigare som vinner krigen åt honom.
"Förstå men inte förlåta", som den franska förbundskaptenen sa.
Ribery, Malouda, Makelele; alla dom förtjänade att vinna VM-guldet. Alla dom som inte var med och spelade 1998 och som kanske aldrig kommer få chansen att spela VM-final igen.

Det var en VM-final som det kommer att pratas om i flera hundra år. En av de bättre matcher jag sett. Men kanske inte ens bäst i detta VM. Eller vad säger ni om jag säger Tyskland - Italien.

Jag ryser fortfarande.
118:e minuten och 0-0, Pirlo får bollen utanför tyskt straffområde. Kan skjuta men väljer att klacka bollen till Grosso på högerkanten. En touch och 1-0. Sen den där målgesten som får gamla gubbar med impotens att börja tro på kärleken igen. Jag vet inte, men det var fruktansvärt fint. VM:s vackraste mål, alla kategorier och en målgest värdig skönheten.

VM:s fulaste mål stod Sveriges mest överskattade fotbollsspelare för och jag hatar hur han bara viftade undan straffmissen som något som händer ibland, som något alla gör, som när vi andra dödliga människor slänger vanliga sopor i kompostavfallen. Och, tja, det är väl inget mer med det. Men kan man kan kräva lite mer, ett känslosvall. En svordom, ett par slutna ögon och en spottloska? Något, bara. Herre gud, Henke. Det finns folk som lever och dör och tar ledigt från sina jobb för sånt här. För det du just viftade med armen åt.
Där andra spelare som slogs ut slog ner andra. Mordhotade motståndare. Grät.

Kommer jag komma ihåg detta VM som det första VM:et där svett, glidtacklingar och vunna nickdueller blev något glamoröst. Något vackert. Något underbart befriande. Något stilistiskt och underhållande.
Det här var krigarnas VM. På alla sätt och vis var det krigarnas VM.
Och som dom krigade. Stångades. Blev utvisade och satt kvar i omklädningsrummet när silvermedaljerna delades ut. Eller dansade vid sidan om och struntade i att FIFA-pamparnas klockor slog övertid.
Jag undrar hur Henke hade gjort i samma situation.
Om man bara stått där med armarna tryckta mot midjan och sett så där, lagom dryg och lagom cool ut.
Oavsett vid vinst eller förlust.
Sagt, sånt händer. När alla frågat hur det känns.
Jag undrar om Henke någonsin hade skallat ner någon ens om det var ett gäng hyenor som stod bredvid och åt upp hans familj. Han kanske hade stått där med armarna tryckta mot midjan, lagom cool, lagom dryg, och sagt att sånt händer ibland.
Sånt vinner ofta väldigt många och väldigt svenska sympatier.
Men sånt vinner inga VM-guld.

***

VM:s bästa spelare, topp-5:

1. Zidane - alltid i fokus, hårdast uppackad och nästan alltid dominant.
2. Buffon - bidrog i högsta grad till Italiens VM-guld: Eller vad sägs om räddningen av Podolskis skott på förlängningen i semifinalen? Vad sägs om räddningen på Zidanes nick i förlängningen på finalen?
3. Thuram - ett ord: Resolut.
4. Cannavaro - två ord: Stil. Pondus.
5. Ribery - stod för VM:s stora genombrott och var stundtals fenomenal i åttondelen mot Spanien.

***

Aftonbladets Robert Lauls inlägg på sin så kallade fotbollsblogg i VM handlade mest om hur fel Expressens Mats Olsson hade om allt och alla. Hur höga är oddsen på att Mats Olsson inför nästa mästerskap skriver artiklar om hur fel Robert Laul har? Väldigt höga, troligen.

***

Folk kommer klaga på det här mästerskapet och säga att det var mästerskapet där alla matcher slutade 0-0 och Brasilien åkte ut i kvartsfinal. Som om inte också det är fotboll. Folk inser inte skönheten i matcher som slutar 0-0. Hur många flås, oregelbundna hjärtslag och avgnagda nagelband som ligger bakom varje missad chans.
Varje stolpe ut. Varje ribba över. Varje offsidefälla. Varje räddning. Varje glidtackling.

Vad är väl skönhet om inte det.

***

Scenerna när italienarna firade sitt VM-guld, när konfetti regnade och när Totti såg ut som en påskkyckling; till ljudet av Pavarottis version av Nessum Dorma var på något sätt, Italien. Det Italien som pojkar och flickor någon gång under uppväxten blir kära i. För Maldinis blåa ögon, Ferrari-bilar, Julius Caesar, gladiatorer och Eros Ramazotti-singlar. Men mest för att det är så jävla mycket Italien. Och efter ett tag: Fellini, Pavarotti, Florens, espresso, och Michelangelo.

***

Drömde om Zidane i natt. Drömde att alla fransmän satt i ett omklädningsrum och bara stirrade. Idag såg jag Zidane på TV-bilder igen och det kändes som att vakna till liv igen.

***

Sa igår: tänk om Zidane tar livet av sig när han sitter där i omklädningsrummet. Vilken story det hade blivit. En helt sjuk story. Och en story som till slut hade gjort att VM bar Zidanes namn. En story värdig antika epos. En story värdig en filmatisering med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Om han bara hade varit, lite mer bärlik Zidane.

***

Förresten, kommer ni ihåg hur svenska spelare i vintras gjorde det till en grej att säga "vi kan vinna VM-guld"? Med tanke på avslutning i årets VM, så; det var inte ens nära. Det var flera galaxer ifrån.