1315. Bland möss och Pringles-chips

Anteckningar från ett radhus i Manchester:

Vi hade möss i vårat hus. Det luktade väldigt mycket möss och ibland såg vi råttskitar på golvet. Folk brukade påpeka det när dom kom , ibland. Främst stanken. Men det var inget vi brydde oss särskilt mycket om. En dag satt vi och läste tidningen i vardagsrummet och efter en stunds tystnad sa Jonas, som jag bodde med; Alfredo, ser du musen? Och på golvet kom en liten, söt, mus, haltande fram. Han lade sig ner på golvet och sov, trodde vi, och fann det hela absurt att en mus plötsligt somnade där, som en krigare som överlämnade sig själv till fienden. Vi behandlade honom som en av de våra, som dom behandlar möss i Steinbecks "Bland möss och människor". Jag ville ha honom som husdjur och öppnade ett rör Pringles-chips och smulade några smulor chips och strödde ut dom framför musen så att han skulle kunna äta det när han vaknade. Men musen vaknade inte igen. Han dog och snart såg man tydligt hur död han var; liggandes på rygg och med munnen halvt öppen. Så låg han på golvet hela kvällen, innan vi hade ätit upp alla chips som låg i röret och lade musen i röret. Sen ställde vi röret på diskbänken, och gick och somnade. Dagen efter stod röret på diskbänken och istället för att slänga röret så ställde vi upp röret i en hylla, av en anledning som jag fortfarande inte förstår men som måste ha med lathet att göra, kombinerat med överhängande brister i hygien. Hur som helst, några månader senare var vi ute och festade och den australiensiska killen som var inneboende hos oss, skulle ha en fest i huset och på festen ville några äta chips. Så dom tog fram röret, ställde det på bordet; en tjej öppnade locket, stoppade ner handen och efter det ljöd ett skrik som inte hörts på de brittiska öarna sen Jack the Rippers dagar.