1321. Trafikljusens skuggor

Med en massmördares skratt ett
helgons leende
läser han upp nyheterna som
avskedsbrev välkommen hem till
mig så ska vi älska och
så ska vi hata hela natten lång
på morgonen som följer med solen
rodnad till fågelsång
samlar vi upp det som
ligger utanför
till en saga
vacker nog att aldrig skrattas åt

i skärvorna av spegelglas ligger gårdagens
diskreta charm med ett ben där
och det andra tätt intill
målar jag tånaglarna
för att passa in from where I'm coming from
och kanske en dag kommer dom
att älska mig som den jag är
och inte älska mig och inte
älska mig som så men förstå
och på alla sätt förstå vem jag ville
vara men aldrig blev

den dagen då han gjorde vin av vatten stod
det barn på gatan utanför törstande efter
hostmedicin så dricker jag ett glas av
fläder späder ut med några flaskor sprit
sveper in och sväljer ner
allt sånt som ingen
heller lyckats göra vatten av

jag måste lära mig att vara nöjd med det jag har
jag måste lära mig att vara nöjd med det jag har
jag måste lära mig gå

fotografernas blixtar en kvinna på gatan
pratar stolt
om kärlek i tredje person säger
ta kort på mig så
visar jag brösten visa brösten så
tar jag kort på dig

varför så svårt att bara vara
gå upp på morgonen
och tjäna ihop sitt levebröd är svårare
när man måste förklara
brödets innehåll än
vad man lever för

trafikljusens skuggor och en gubbe med
blicken tom tittar bort och
stannar upp som tjurarna i
Pamplona tittar ner i asfalten och
kallar det
för självförsvar

vem finns kvar att bevisa att
kärleken inte
finns när allting här som rör sig
är dom som binder det
som redan bundits upp jag
är så trött på att
bevisa
bevisa visa upp ett spegelglas
där jag står naken
en påklädd barbie i skyltfönstret
räcker inte det så ska
jag förklara var alla min ärr har
vuxit upp ur persiennerna
alltid neddragna och
sagorna om
dom som
sprang
därifrån
är
sagor
utan
slut

med stjärnstoff i min famn
dammtussar i håret
och obalans tjänar jag väl bara
till nyheten
om min egen död mitt blod
som kaffe till dom som
sa adjö mitt
blod som fläder
mitt blod som sprit är väl
ryktet som överlever
döden att jag
skrev för att jag var full

sätter jag mig ner i diket lägger fötterna
bredvid hostar upp och hostar bort
plikten att försvara
dom som inte lärt sig gå
vinglar fram och vinglar
tillbaka från skolans
bänkar till kall betong
fyller käftarna fyllda nog att
dränka struparna
dränkta nog för tomma vinbägare
att fyllas om på nytt till
sagan om det var en
gång en
rodnad sol och fåglars sång
då tungor ruttnade ruttna
nog att

fylla
även
vattenflaskorna
med
vin