1395. Lartigue I love you

När ska man tjäna sin rätt till att gå gatan rakt fram utan att fråga någonting utan att tänka utan be utan att viska; vem är du; vem är du; och how does it feel to be you nu forever och tomorrow - säger konduktören till lokföraren på kafferasten sveper kaffet och går därifrån med en min varken bitter, leende, svag eller vag; men död på något sätt - på något sätt död och jag tror, vet ni vad jag tror; att tid är bara något vi hittat på för att dåtid och framtid inte ska vara precis här och nu; som i ett rum med tavlorna upphängda på väggen står spegeln i hörnet, skavd, hånad och tuggad på, lutad mot väggen och fönstret ut är ett fönster bort, ett fönster bort till en annan värld där ingen vet vem jag är, så jag stänger in mig här.

Och Kate Moss klär sig snyggt, jag vet; på english; I KNOW; hon klär sig snyggt, men hon är snygg och that's it hon hade kunnat klä sig Tucker, Maureen och ändå framstått som da queen.. och hur August Strindberg spelade schack; full atack på kungen och schack matt i eget gard, det spelar ingen roll idag; där Alexander Bard skickar mail till sina själsfränder, det spelar ingen roll idag; hur ful Seymour Hoffman är i Happiness, jag älskar honom anyway som jag älskar fotografierna av Lartigue, ett namedropp det är vad jag är; så svär. Så svär. Jag rimmar när jag känner för det och svär åt andra som rimmar, det här är min värld, det här är min värld, get away!!

Robert Frank I love you.
Friedlander I love you.
Lartigue I love som jag älskar Werthes alla lidanden som jag älskar McEnroe när han svär som jag älskar Russells paradoxer och alla dom som aldrig stupade i krig som jag älskar blommor som blommar som jag älskar honung och bin som jag älskar vissna löv i allén och hur jag älskar dom jag lämnat kvar när solen går ner för taken, mörker; frost; stående i mitt fönster rökande och stirrande på grannarna mitt emot som skrålar och vrålar och aldrig i världen skulle älska mig; som jag älskar dom.

Tack och hej.