1386. Jag föddes på stränderna i Normandie

Jag föddes på stränderna i Normandie yrvaken nog att inte fatta vad som föregick
ett krig aha
men du ser stjärnan i det blå har varit
död i år men skenet lever kvar yrvaken men ändå stark nog att simma ryggsim därifrån
och bomberna som släpptes
döpte mitt namn
stöp min kropp som biodlaren stöper honungen som prästen
stöper stearinet gevärskolvarna rufsade mitt hår
till en frisyr endast värdig
en ovärdig man en skymf
en slacker
en vandrare
mot grånande betong öppnade jag ögonen för första gången till att se
statyernas resas upp efter dom som dog krypande vecklade ut fötterna
som fågelungen sina vingar till att stappla mina första steg över
mögliga kullerstenar
lutandes mot statyerna åt jag min första måltid
av resterna som gamarna lämnat kvar
horisonten blev min första vän
olika nyanser av grått och skylinen sicksack från trädens toppar till
höghusens tak spann sina minnen som en spindel spinner sin spindelväv
över handlederna där andra barn knöt vänskapsband
runt halsen
utsträckt
för att överleva
där även vuxna knöt pärlhalsband bestod mitt första minne av ett suktande
efter att åka hemifrån mitt första hem kamerornas skuggor
riktade mot rampljusen blev drömmarna en scen
där clowner grät och barnen skrattade så log jag väl för
att passa in men inte mer än så

jag föddes till att lämnas ensam och uträknad
utslagen
och förfärad med kroppstyngden
fäst över dom som behövde vingar att flyga med som en stor
sten på en sjunkande båt en skamsen
son ett smutsigt barn som några förlorade
år i deras famn lät jag mina tårar rulla ner för
min kind som ett sätt att ligga kvar och
vara i vägen
hjärtat böljande
bultande släpp ut mig till burarna där aporna
endast tjänar till att bli skrattade åt
tittade på blev drömmarna om ett liv
i fångenskap mitt hopp om friheten ett självporträtt
skissat med darrig hand
över dammigt spegelglas
av tusch och bläck av blyerts och cement
så att ingen längre såg vem jag var
men vad jag inte lyckades utföra
åstadkomma
uppfylla och frågorna fallande som regn
som spik och paddor från åskmoln stackmoln och
en bar himmel där stjärnor föll åt alla håll
hur mår du
hur mår du
hur mår du

packade resväskan och drog

på ett skepp i skymningen som en flykting med
kaffefläckar på skjortärmarna till Singapore eller vart
som helst visste inte vart jag var på väg men kaptenen
log och jag blev snart hans bästa vän

höjde segel och lastade varor i land skämtade
med infödingar och drack vin med ämbetsmän

somnade när mörkret föll och gick upp
i gryningen putsade andra besättningsmäns skor

sjöng och skrålade levde livets lyckliga dagar
kom hem igen dom rodde båten i land och sa du är
hemma nu gå av
gå av
men ingen visste längre vem
jag var sa jag stannar hellre kvar
här där månens sken inte avslöjar
veckodagars namn och stjärnhimmeln inte
speglar
statyers glans där stormigt hav
döljer den fulles obalans
en stad i förfall och folk i romans packade jag upp väskan
igen och ringde alla dom som
kände mig sa jag är hemma nu men det fanns
ingen där som hörde mig frågade chans
på tjejer i snabbköpskön för att passa in dom sa
hallå och försvann innan jag ens han säga
hej då så packade jag väskan igen och drog ut i skogen
drog till Kina
drog till Brasilien
där rådjurskids lärde sig gå
såg små barn dö och såg vuxna som begravde dom
såg risfält med plantorna vissna växa igen
och göras om till landsvägar dikeskanter och
statyer av dom som försökte
men dog blev mina bästa vänner satte mig ner och lutade
huvudet över deras axlar målade av dom
som en karta över vägen hem ett självporträtt av drömmarna
som drog mig springandes därifrån sa jag
är inte död än
men när jag dör
begrav mig där
begrav mig där statyerna ler som barn nakna dansandes
i monsunens regn begrav mig där statyerna ler
och skriv något vackert på gravstenen
en saga utan slut
en dikt eller nåt om dom som inte försökte
dom som inte försökte
men dog ändå