1507. Ett år

25 januari

Föreläsaren läste ett stycke på engelska, med sådan dialekt att jag inte kunde låta bli att skratta åt honom, inombords. Och i all ansträngning för att inte visa att jag skrattade, glömde jag av vad han så. Det var något om Peanos axiomer, någonting om Cantor's paradox, och så fort han sa något som han ansåg vara viktigt höjde han sin vänstra hand i brösthöjd och sträckte ut pekfingret, läste och jag tittade runt i salen, hur alla stirrade på honom som fågelungar. Han pratade engelska som en sån där engelsk furste man bara trodde fanns på film.


26 januari

Jag har den tanken på barndomen framför mig, den både vrider och vänder i mig. Den drar i mig, sliter i mig. Skriker på mig, skrattar åt mig. Det är en tjej i samma klass, och jag är kär i henne. I natt drömde jag om henne, den här morgonen vaknade jag upp ur drömmen av att mormor knackade på dörren. Jag steg upp, satte på kaffe och hon pratade om mina kusiner, som är 15 år, 16 år, 17 år nu. Jag stirrar på mormor, och hon ryggar tillbaka. Säger någonting om mina kusiner. Jag kan inte låta bli att tänka på när jag själv var 15 år, 16 år, 17 år och tjejen som jag var kär i kom fram till mig. Hon sa hej och jag sa ingenting. Hon vände sig om och gick därifrån. I natt drömde jag om henne, det var en märklig dröm. Den var märklig på så sätt att den var verklig, i övrigt helt normal. Jag festade, gick hem ensam. Träffade en söt tjej på vägen hem, som frågade om vi skulle gifta oss. I all min berusning och all min desperation svarade jag 'tja, varför inte? jag har ändå inget bättre för mig', dagen efter ringde telefonen. Klockan var halv två och det var tjejen från igår, som sa att bröllopet började om en halvtimma, jag hörde kyrkklockorna klinga och stod med rufsigt hår, jeans, och trasiga skor. Jag rusade ursinnigt omkring i min lägenhet, rafsade i garderoben, hittade ingenting, borstade mina tänder, tvättade ansiktet, fick på mig en kavaj, klockan blev två, och klockan blev fem över två, tjugo över två, jag sprang ner till kyrkan där bröllopet skulle äga rum. På vägen dit mötte jag A., som jag var kär i när jag var 15 år, 16 år, 17 år. Hon stod där och undrade varför jag hade så bråttom, jag svarade att jag var på väg till mitt bröllop och hon sa, kort: ska du gifta dig? Jag sa att det inte alls var så, att jag inte alls skulle gifta mig, och kysste henne. Hon svarade och kysste mig, och när vi stod där och kysstes förvandlades hennes ansikte till alla dom jag tyckt om. Ibland såg hon ut som K. från England, men för det mesta såg hon ut som sig själv. Lika söt, och förstörd och med sina nyfikna, stora, mörka ögon, uppspända, munnen fnissig och håret glänsande, blänkande, brunt och fladdrandes i vinden. Jag kysste henne igen, och kysste henne och kysste henne och kunde inte låta bli att kyssa henne, hon frågade om vi skulle gifta oss och jag svarade ja, hennes mamma kom och vi lagade mat och hon var min, och det var det verkligaste av allt, att hon var min och att det alltid skulle vara så. Vi skrattade, och sen vaknade jag. Mormor satt mitt emot mig, berättade om kusiner som bowlade och kusiner som börjat skolan och kusiner som slutat skolan, och jag försökte få tiden att gå, nickade, svarade aha, men brydde mig inte det minsta. Tänkte på den dagen, eller den kvällen från barndomen, när A. kom fram till mig och sa hej. Det var min livs chans, men jag tog den inte. Och nu är jag tvungen att resa, vandra, göra allt som står i min makt, för att inte låta den dränka mig, inte låta den styra mitt liv. För att förtränga den, och förvägra den inträde och insyn. Jag älskar henne, men det är ingenting jag kan göra åt saken. Jag måste hitta någon att älska nu. Istället, någon som påminner om henne, som är precis som henne, men som är min. Jag måste, jag måste, jag måste.