1516. Ett år

14 februari

B. berättade om en kompis som hade blivit tagen av polisen i samband med en demonstration. När han satt i polisbilen hade han börjat provocera poliserna och sagt 'kom igen era jävla töntar ska ni inte slå mig också?'. Till slut hade poliserna blivit så uppretade att de stannade bilen och slog honom. När dom körde vidare igen fortsatte han att skratta och håna dom, 'era jävla töntar, vad löst ni slår! Kan ni inte slåss hårdare?'. Bilen stannade ännu en gång och dom slog honom med batong. När dom återigen satt sig i bilen sa han 'vad fan, jag blöder ju inte ens era jävla töntar! Då får jag fixa det själv!'. Och så började han slå sig själv blodig och efter det fick poliserna nog och skjutsade honom till psyket istället. Väl där skrevs han snart ut och hans mormor kom och hämtade honom. På parkeringen utanför fick han syn på några av poliserna och började skrika till dom, 'jag ska knulla era morsor! Jag ska knulla dom i röven!'. Allt detta medan mormor gick bredvid.


15 februari

Jag var fast i en stad av karnevaler som drog fram och tillbaka i Avenyerna. Trumpeter spelade och konfetti slängdes ner från fönstren på andra våningarna. Gamla tyska stumfilmer spelades upp på en projektor mitt i stan och framför duken stod en skara människor klädda i svart. Plötsligt ljöd flyglarmet och små burar hissades ner från himmelen. Alla sprang in i varsina burar och jag delade min bur med tre andra. Sen kom en gigantisk tupp ut på gatorna. Folk skrek och barn grät. En äldre man i mikrofon ropade till mig 'den kommer nu, den är bakom dig nu, den galna jävla tuppen är bakom dig.'. Tuppen rusade fram till buren och pickade sin näbb genom gallret, pickade sönder mina kläder. Alla skrek. Sen tystnade flyglarmet, tuppen försvann iväg och folket gick ur sina burar för att titta på ännu en tysk stumfilm.


16 februari

I julklapp gav hon honom en fisk i en skål. Det var en sån fisk som inte kunde leva med någon annan fisk för att den antingen skulle äta upp den andra fisken, eller så skulle den bli uppäten själv. Hon sa att hon köpte den speciellt till honom. Han köpte en större skål och den dyraste fiskmaten. Planterade in en skog av gröna växter och strödde ett täcke av matflagor över ytan. Två månader senare tog det slut. Nu sitter han ensam och tittar ut på utsikten från sin lägenhet. Hur ångbåtar med stora drev glider fram och tillbaka i sundet, lägger till vid hamnen och hur hamnarbetarna med tatuerade armar och mustasch bär av lasten med sina bara händer. Han känner sig som en fisk i en skål och så vänder han sig om och säger: 'det är fint att sitta här, men om man sitter för länge kan bli galen av den där tomheten, allting rör sig, alla andra har sina egna liv, men vad gör jag? Jag kan inte sitta här. Det går inte.' Han blir tyst igen och andas djupt. Suckar tungt. Allt medan ångbåtarna försvinner bort mot horisonten och solen går ner i ett vackert rött sken. Hopplösheten, den fanns där som två svarta stenar i hans ögon. För ingen hade någonsin köpt gröna växter eller fiskmat till honom.


17 februari

Den här natten kommer döda mig, jag ska sitta här och sminka mig i askan efter alla förlorade år, till att känna efter hur det känns att bara långsamt tyna bort. Jag har inget bättre för mig. Inmålad i ett hörn, uppställd och genomskådad. Jag har ingenstans att ta vägen.


18 februari

Jag gick tjock tröja, vinterjacka, halsduk och mössa. Med en kasse i ena handen och ett paket mjölk i den andra. Det är alltid någonting med den första vårsolen. Jackan värmde mig svettig. Kassen var fylld av böcker och tung så att handtaget nästan skar igenom min hud. Mjölkpaketet var otympligt, ett fyrkantigt tvåliterspaket som jag försökte trycka in i handen och få att fastna. Gick inte och bar det istället under armen. När våren är här blossar alla uttryckslösa, torra läppar till liv. Dom tomma blickarna och de kalla ögonen tänds vid liv och börja gnistra som förut höstens första frost gnistrade över ängarna. Det har varit en lång kall vinter, men den är över nu. Folket på stan tittade varandra i ögonen och log.


19 februari

Drömde samma dröm som jag drömde för några veckor sen. Att drömmar kommer tillbaka skrämmer mig. Som om dom vill mig någonting. Drömde att jag satt vid ett stort middagsbord med några vänner och samtalade om något vardagligt nonsens. Plötsligt föll ena väggen ner, en ridå drogs bort och på andra sidan satt folk i en stor teatersalong. Vi satt på scenen, ovetandes om att vi i själva verket medverkade i en teater. Publiken började bua och någon herre på de främsta raderna reste sig upp och skrek: 'säg någonting, sitt inte bara där!'. Ingen av oss sa någonting. Buropen tilltog. Till slut reste jag mig upp och ursäktade för vårat uppträdande. Folk började kasta saker och försvann iväg mot utgångarna, ursinniga och förbannade.