1514. Ett år

3 februari

Inser jag, att jag tycker om T. endast för att han tycker om mig, trots att vi är så olika, och slår det mig, att han säkert tycker om mig för att jag tycker om honom. Och så lever vi, i vår vänskap, lyckliga och lyckligt ovetande om att vi i själva verket, främst av allt, tycker om oss själva.


4 februari

Vad kallar man sådana mornar då solen går upp, man vaknar klarvaken och färdigutvilad, hör palmernas blad slå mot halmtaket. Små, kyliga, nätta havsvindar blåser in genom persiennerna, gardinerna fladdrar och man går upp, några meter, virrar en handduk runt höften. Ser att solen precis är på väg ovanför horisonten, ett café på stranden och man sätter sig där. Tänder en cigarett. Beställer en kaffe, en fruktsallad, en milkshake, några toast, ett glas juice. Sand mellan tårna och vågorna rullar in. Milslånga stränder av kritvit sand och palmer stora som fallskärmar, utfällda och gröna. Himmeln blå och innan kaffet har kommit in och innan fruktsalladen har gjorts klar och med cigaretten fortfarande hängande i mungipan springer man, så fort man kan, mot vågorna, studsar, galopperar, hoppar över vågorna som en häcklöpare, tills vattnet blir midjedjupt och man faller handlöst mot ytan. Ljummet vatten och när man reser sig upp igen ser man att kaffet står på bordet, fruktsalladen, juicen, toasten, och milkshaken också. Vad kallade dom sådana mornar Goethes Tyskland?

5 februari

Det var den natten i New Delhi. Jag kom dit klockan halv 12 på natten. Hade suttit i en hel dag och svettats, intryckt i ett överbefolkat tåg. Barn låg under bänkarna och skrek och barn låg på hatthyllorna och skrek. Bland väskor och möss. Konduktören svingade med armarna för att komma fram. Vuxna män låg under borden och ingenstans fanns det något utrymme för benen. Det fanns inget utrymme över huvud taget. Jag stod intryckt i mittgången och kunde inte röra handen till ansiktet, lät snoret droppa från näsan ner på golvet. Värst var det på stationerna. En hord av folk pressade mot utgången och innan alla människor kommit av tåget hade nya människor kommit in. På hatthyllorna och under bänkarna låg barnen kvar. Det blev slagsmål ibland och barn som lastades ut genom fönstren, trycktes mellan gallren. Vid rälsen drog råttor stora som katter till sig soporna som kastades ut genom fönstret. Bananer, toapapper. Råttorna åt allt och bredvid satt tiggare och gnuggade sina händer mot tinningen. Och ni vet sådana tågresor när man tittar ut genom fönstret och undrar vad alla andra gör idag, det här var en sådan tågresa. Alla andra levde sina liv i varje by som tåget svischade förbi, likt dockhus med bara dockor i.

På håll kunde man se hur Delhi bredde ut sig. Pappkartonger till bostäder började kanta rälsen. Smutsiga barn på utsidan vinkade oss välkomna. Nakna barn och råttor tasslade runt i allt större flockar, bland höga travar av sopor. Barnen lekte och försökte hitta saker som glittrade. Råttorna försökte hitta mat för dagen.

Tåget stannade och perrongen smockades igen. Jag gick ut till taxiståndet och frågade efter närmaste hotell. Dom sa att receptionerna var stängda vid den här tiden och kollade på mig med dom ängsliga blickarna av en moder. Förtvivlad och uppgiven. Trött och övergiven. Jag bad dom ge mig en chans och vi cirklade runt i döda, kolsvarta gränder där hundarna sicksackade över gatorna utan att se sig för. Stanken av avlopp. Till slut hamnade vi på en resebyrå i utkanten. Där satt dussintalet äldre män och skrattade i en ton som jag bara trodde fanns i ishallarnas omklädningsrum. Dom tuggade på tandpetare, hade skjortorna halvt uppknäppta. Jag frågade efter hotellrum någonstans men det var ingen som brydde sig. Dom fortsatte skratta och frågade mig om jag gillade att knulla. Jag sa att jag inte gillade att knulla och alla skrattade i kör. Så höll det på. Jag lät bli att fråga igen, det tjänade ingenting till. Dom var fulla och jag satte mig på min väska, lutade mig mot väggen och försökte somna.

Vaknade på morgonen. Det var ingen där. I hörnet satt en man och halvsov. Spritflaskor stod tomma på bordet. Jag öppnade dörren och vacklade ut, som en tjur framför sin matador. Tiggare sprang fram och klängde i mina armar, som hyenor på Afrikas savanner. Tog en taxi in till stan och hittade ett hotellrum för femton spänn och lade mig på bädden som bara var en filt utlagd på en träskiva och spindelnäten täckandes fläkten och råttor gnagandes mellan väggarna. Jag lade mig på rygg. Helt utslagen och för trött för att somna, det här var mitt liv och jag kände mig lika hemma som någonsin förut.


6 februari

Det finns en stad där molnen hänger under himlen över gatorna som kläder hänger på tvättlinor över bakgårdar och jag undrar vad dom äter där. Det finns ett hav utanför där stjärnorna hänger och dinglar över himlen som julgransbelysning dinglar från granarnas kvistar i stormigt väder och jag undrar om fiskarna som bor där vet vad kärlek är och allt sånt där som får folket i staden att hänga upp sina kläder på tork. Dom äter nog fisk där. Dom äter nog fisk där.


7 februari

Jag ska dö med smuts mellan tårna.