1533. Ett år

8 augusti

Ni kommer aldrig att se helheten. Kvar finns bara fragment. Jag river isär intrycken i små delar: varje handling blir en rörelse: varje rörelse blir ett stilla fotografi: motiven har jag ingen aning om. Så att det jag läser, ser och tycker om, kan jag föra in som skavda bitar i pusslet om mitt liv. Tjugo böcker läser jag samtidigt, några rader i taget varje dag. Jag sväljer orden, dom sväljer mig. Kvar finns bara fragment.


9 augusti

Dom levande begraver dom döda. Dom döda visar ingen tacksamhet. Dom gamla står på tur att dö. Dom gamla dör snart ändå så dom kan man lika gärna spöa skiten ur. Men om man dödar allt det döende så finns bara spädbarn kvar. Spädbarn som dödar spädbarn. Eller så äter räven dom. Den sista kvar för stå med rumpan bar och gräva graven själv och folk tänker inte på det: att med samma rörelser som man gräver massgravar kan man plocka blommor vid vägens kant. Med samma rörelser som man snickrar kistorna kan man vika pappersflygplan. Istället för att döda kan man göra snöänglar. Men vad hade det varit bra för? Livet är ingen lekplats och vi kom inte hit för att leka. Vi kom hit för att överleva.


10 augusti

Lagen om obalans måste balanseras för att lydas. Demokratin går ut på att försköna dom som förskönar samhället. Dom laglösa får aldrig något parti.


11 augusti

Jag måste vara galen för att skriva och jag skriver om min galenskap. Den onda cirkeln, den ur vilken alla paradoxer uppstår är också källan till mitt liv.


12 augusti

Tittar mot stjärnhimmeln: tänk om skynket faller ner.


13 augusti

Man älskar bara det man tror består. Kärleken är förgörelsen. Snart finns ingenting kvar. Alla är kära, sen dör alla. Vad är skillnaden? Vilken tur att vi inte lever i en evighet. Då hade vi snart haft slut på saker att älska och vad hade vi gjort istället? Hatat? Hatet består. Kärleken förgör.


14 augusti

Större distans till orden är sundare än det här. Större distans till döden. Större distans till allt. Nu äter jag upp det jag ser; spottar ut det som smakar skit, sväljer resten helt. Folk står i TV:n och berättar om sina lyckliga liv, lägg av! Ni trasar sönder vår omgivning, ni är inte lyckliga, ni tror ni vet, ni är inte lyckliga, allt är bara skit.


15 augusti

Lyktorna på marken reflekterar stjärnhimmeln. Fimparna i askfatet reflekterar själen. Allén är mörk trots lyktorna: askan fylls på för varje eld som tänds. Själen svag, cigaretten tänd, brända barn återuppstår. En sista suck, ett sista andetag, när röken andas ut då blundar jag.


16 augusti

Jag dricker kaffe på stående fot. Som jag läser Rimbaud med höfterna vickande. Så många gånger har jag kastat böckerna mot platsen där jag stod, står någon annan nu. Fler är gångerna dom kastat mig hela vägen tillbaka hem, består av ord. Vägen tillbaka hem är stor, men inte stor nog. Vägen tillbaka består av ord!


17 augusti

Det finns två sidor av sanningen. Den ena tror alla på och på den andra sidan står alla dom som vet. Dom tror att dom känner mig. Dom tror att dom vet. Dom vill ju bara rädda mig från helvetet. Dom tror att dom förstår. Dom tror att dom vet. Att ta saker för givet är att ha fel: vet gör bara lögnarna!


18 augusti

Folk dör. Jag ber förlorarna om råd för att vinna kampen mot mig själv. För snabba steg, för vacker sång: vi behöver musik att knulla till!


19 augusti

Det knackade på dörren. Jag låg fortfarande nästan naken under täcket och lät knackandet klinga ut. ’Inte nu igen’, tänkte jag. Vem är det som hela tiden får för sig att störa mig och störa den frid jag försöker bygga upp och hålla intakt för att på bästa sätt kunna läsa och skriva. Jag tände en cigarett och lade mig halvt som halvt ner i sängen igen. Tog upp ett tiotal böcker från golvet nedanför och lade dom bredvid mig där jag låg, belåten av att ha gemenskap och belåten av att ligga där och under dom närmaste timmarna kunna åtnjuta deras gemenskap. Jag smekte omslagen. Jag ville kasta mig över dom och läsa varenda ord. Dom är för tunga för att bära, dom är för stora för att kastas in i: jag hade försvunnit då och på intet sätt kunnat behålla den kraft och det lugn jag har inom mig. Shakespeares geni upphör aldrig att beröra. Jag fingrade igenom Hamlet och läste några rader på var sida, varje rad bar en sanning lika mäktig att kunna fylla en hel dagbok, dessutom så oändligt vacker att den skulle kunna passa som titel på vilken dagboksanteckning som helst. Jag önskade att jag var med på hans tid. Jag önskade att han satt framför mig nu och drack kaffe och öl och whiskey och vin med mig. Camus ’Människans revolt’ låg också bredvid mig. Den skrämmer mig med sin kyla och sin totala apati. Som att om man bara hade läst den tillräckligt ingående så hade man fått för sig att det var så och med den insikten, inte sett någon som helst anledning till att fortsätta söka efter sina egna sätt att skildra världen på. Kierkegaard, Nietzsche och Kafka. Det går inte att läsa deras värk utan att inte ta del av den värld dom befinner sig i. En värld av melankoli och mörker och total underkastelse till sina egna genier. Jag bollas mellan sidorna som kulan på ett flipperspel. Övergiven i en alldeles för stor värld, dessutom oförmögen att ta mig därifrån. Jag är drabbad av någon okänd sjukdom som ingen doktor än vet namnet på. Jag är drabbad av melankoli.


20 augusti

Jag dricker kaffe på stående fot. Lägger mig ner när jag är trött. Med korslagda ben röker jag. Läser Rimbaud med dunkande höft och drar fingrarna genom frisyren: hjärnan yr och frusen. Nävarna knutna. Armarna spända. Benen stampande, otåligt. Jag måste skriva ner allt. Jag måste göra det till mitt. Ett alter ego tränger in i min värld, en främling gör entré i min spegelbild. Det knackar på dörren och jag hör vingslagen slå och stöta mot fönsterkarmen som spöksteg på vindsvåningen. Utanför dörren finns ingenting, men dofterna sitter kvar. På håll skriker några barn ut sina sorger och sin misär som en smärta inte ens värdig sitt kors på Golgata. Jag häver mig över tangentbordet och pumpar ord som jag pumpar armhävningar: jag måste skriva ner allt för det jagar mig in i mörka gränder av upplysta demoner och slocknande lyktor. Jag måste skriva ner allt som jagar mig. Mörka alléer, jag är född där. Jag är född under det fyra minuter långa flyglarmet över Dresden. Jag är född ur gevärsmynningar och jag är född till att spättas på fienders svärd som en trofé och en triumf och beviset för att den fria viljan är lika fångad som fången som sitter fängslad för att ha dödat sin fru med inga starkare motiv än att han anade att hon hade planerat att lämna honom. Jag skriver ner meningar för att bli av med dom. Lämna mig ifred. Kom hit och titta på när jag klär av mig. Kom hit och smek min hud. Ni har lärt mig gå men ni har inte lärt mig att stå still. Arma banditer, fiender och gott folk, låt tystnaden bli vår hämnd! Låt ensamheten bli mitt hån på orden som aldrig lämnat mig ifred, så skriver jag och barnen skriker att ingen har skildrat kärleken bättre än skulpturen av Venus de Milo: för vad är väl kärleken om inte att hålla om någonting som inte kan hålla om en själv, en famn att krama utan att bli kramad själv. Kärleken är falsk! Den har bara plats för en. Jag är fast i ett paradis för två. Jag är fast och jag är ensam. Vem tror jag att jag är?


21 augusti

Den smärta jag bär på av att inte kunna uttrycka det som finns inuti. Den spränger mig. Fyller hjärnan tills den är överfull. Ilska och raseri. Humörsvängningar, nästan ingen sömn. När jag väl sover, förpassad till drömmarna som drar mig åt olika håll och lurar mig med verkligheten, så att jag skriver även i drömmarna, läser det jag skrivit, och vaknar när jag precis glömt av vad jag läste. Men fortfarande kommer ihåg att det var bra. Går upp och inser att jag måste somna om, i jakten på ord och i jakt på orden som bara tycks finnas i drömmarna. Jag är förlorad, det är uppenbart. Ändå bygger smärtan på att jag inte kan uttrycka det som finns inuti: för lite plats, för många tankar, alla halva, ingen rak. Likt ett trassel av vissna strån och om jag bara hade kunnat dra ut ett enda strå för att ge plats åt andra strån så är jag övertygad om att allting skulle ordna sig. Nu går det inte, och dom ständiga misslyckandena gnager sönder mig, inifrån och ut. Denna ständiga självömkan, hur länge ska den pågå?


22 augusti

På väg härifrån, hakar fast. Upprepar, famlar bort mig själv i lidandet, träsket, letar efter ett sår att hålla om: jag blöder ju, jag blöder ju, tyck synd om mig.


23 augusti

Argsint svingar du ditt svärd, som om slaget gått förlorat. Nyfiket kastar jag en blick, på brösten du förstorat.


24 augusti

Liv är liv och död är död och mellan det finns poesi.


25 augusti

Jag dödade en gång alla dom jag tyckte om för drömmen jag hade om att älska någon.


26 augusti

Jag är ett lejon. Jag är ett monster. Jag är en best. Varenda tjej som kommer in på mitt revir river jag isär. Jag äter upp henne. Jag förlamar henne med kärlek och binder fast henne med drömmar. Sen pinar jag henne med komplimanger så att hon först helt blodig reser sig upp, tar tag i min krage, trycker sig mot mitt bröst och säger: 'du får inte lämna mig!'. Just när hon säger dom orden, just när hon bekräftar underkastelsen, just när hon tittar på mig som om jag var det enda hon hade, sluter jag mina ögon som om jag i drömmen och fantasin redan hade packat väskan till att börja den långa färden därifrån. Sen knuffar jag undan henne, som för att slå mig fri och så tittar jag på henne, länge, håller blicken fast, läpparna hårda och säger: 'det är dags för mig att gå'.


27 augusti

Födda i ett totalt mörker och i en total tystnad, till att sitta där och inte göra någonting: hade vi då vetat vad tid var? Jag tror inte det. I ett sådant mörker finns bara tankar och i tankarna finns ingen tid. Det finns inte ens några tankar på tid! Så är det kanske inte heller så att den första människan som kunde skilja på drömmar och verklighet inte först insåg att drömmarna var drömmar hon drömde, men att verkligheten var någonting hon inte drömde. Kanske är det också så att djuren endast drömmer och att drömmandet är det tillstånd där tiden inte finns. Kanske är mänskligheten uppbyggd av denna insikt att verkligheten är just verklig och att drömmarna bara är drömmar och kanske kommer mänskligheten en dag att plånas ut, genom att först plåna ut drömmarna: för vad är väl inte den mänskliga evolutionens mål om inte att slå sig fri ur drömmarna och skaka av sig det djuriska, instinktiva, så att mänskligheten om ett tag är det enda djur som inte alls drömmer. Kan ändå på intet sätt se hur en varelse som aldrig drömmer inte skulle vara likställd med en varelse som alltid drömmer. Är inte verklighetens verklighet en konstrast till det overkliga i drömmarna? Vi skulle bli djur igen.


28 augusti

Hur jag står framför spegeln och skriver vad jag ser. Som ett äckel! Som ett äckel står jag framför spegeln och äcklas av att äckla mig. Skriver sedan för att motivera mina handlingar och hur det jag skriver därför blir ett porträtt av äcklet som äckel.


29 augusti

Det finns inget sätt att döda som inte nakna män har kommit på.


30 augusti

Vi är kukar med ben som har lärt oss att onanera med händerna. När vi lär oss onanera med tankarna kommer inte ens händerna finnas kvar.


31 augusti

Det är tragik i allas blickar och förtvivlan när dom ser mina mynt ta slut i konduktörens hand. Jag har fickor med hål i för att kunna smeka mina ben. Dom smeker aldrig sina ben så dom förstår inte vad jag håller på med. Dom tittar på mig som om jag kom från en annan planet och kanske gör jag det, kanske kommer jag från planeten där alla smeker sina ben. ’Du får gå av på nästa hållplats’, säger konduktören. Jag ber honom hålla käften. Han hotar med polis och jag går av. Jag smeker mina ben på vägen ut. Han smeker inte sina ben. Han tittar på mig som om jag var världens avskum. Dom andra i vagnen tittar på mig med liknande blickar. Dom ser ner på mig och tittar på dom med uppspända ögon och vill helst av allt skrika att ’här finns det plats för vänskap’, för vad är väl inte en bättre grund för vänskap än en gemensam fiende att se ner på. Jag ser ner på mig själv. Men samtidigt, för dom, det omöjliga att falla för en sån som mig, för hur ska man älska någon som inte älskar sig själv och på samma sätt det omöjliga för mig att rakt igenom förakta och hata dom, för hur ska man hata någon som har samma fiende som en själv? Inte heller kan dom hata någon som hatar sig själv och i allt det här, finns bara en sista utväg kvar: för dom att se mig som en främling som varken går att älska eller hata och för mig att se dom som mina vänner.


1 september

Jag behöver inte er hjälp. Jag gräver gropen själv om ni bara planterar blommor bredvid. Låt bina smaka av nektarinen. Doften av mitt liv ska bli honung i ert te.