1534. dö

väggen knakar.. eller är det mitt skelett.. på vardagsrumsbordet ligger femton bitches, dom femton bitches jag redan berättat om.. dom läppjar nyponsoppa från tallrikar och jag sätter på dom en efter en.. på tv:n är det krig och utanför skriker fåglarna.. jag går runt bland nylackerade bilar och folk med matkassar, det är mitt pompeji, det är mina ruiner och folket som tittar på mig är bara rekvisita till ännu en stumfilm; filmandes en man, skrikandes, hes! i tystnaden och högre ändå därför att ingen lyssnar till honom.. regissören knackar på dörren - hallå? någon hemma? - nej.. sen knack igen.. - men jag hör ju att någon är där.. - nej.. jag ställer mig vid fönstret, vrider persiennerna på lut och tittar ner på folket som går, stressade, alla på väg någonstans; vad gör dom? varför lever dom? lever dom? ha, dom skulle bara veta vilka böcker jag skriver om dom.. i fantasin är dom monster och pirater, p.i.m.p.'s och rånmördare.. jag letar efter toaletten där bolaño blev av med oskulden, jag letar efter systrarna fonts hus.. jag letar efter deans farsa och jag letar efter gogols kappa.. på väggen, över sängen och fästa med häftstift: to do-listor från en annan tid.. jag är inte han ni tittar på, jag är inte han som skriver.. jag skriver inte, det är inte jag och när ska folk inse det.. när ska folk inse att en människa är inte sina handlingar utan någonting mer, någonting annat.. när ska ni inse att tankarna jag skriver ner har jag kämpat med att få bort och att detta är sista utvägen, att pennan håller jag inte som ett svärd, eller en fackla.. utan som en nål, liten nog och vass att sticka hål på även den grumligaste av alla spegelbilder.. när ska ni inse att orden jag skriver är lika främmande för mig som för dom som läser det.. fitta
bög
hora
kuk
anus
hagamannen
och har jag inte sagt det, eller så var det nijinsky som sa det.. jag kan inte längre se skillnaden.. att jag är orolig för er, jag är orolig för vad ni tänker om mig.. att jag ska falla nu.. ni tänker för mycket.. lär er känna! ett språk är inte orden, men hur dom uttalas och det är sant, jag har heller aldrig sagt någonting annat, att jag står vid avgrunden och tittar ner.. det är sant att jag kan falla, att jag kan falla nu men att jag inte faller för att jag inte är rädd för det.. jag är inte rädd! jag kan dö imon, jag är inte rädd för döden, jag känner bara för att leva lite till.. utanför fönstret; kolkraftverkens skorstenar sprutandes svart rök mot en redan svart himmel.. människor lastas på godståg, travas som paket, lotsas, dörrarna stängs och innan det säger en röst i högtalarsystemet: dörrarna stängs.. ah, vi är boskap.. jag biter mina naglar som kossorna betar sitt hö.. jag kan sitta här och skriva tills jag dör, den här texten är oändlig.. mina tankar ringlar sig över bröstet som pärlhalsbandet på en porrskådis, eller på vem som helst.. en tanke föder en annan tanke.. den andra tanken föder ännu en.. så håller det på.. applådera mig! jag har inte valt att sitta här! vi har inga val.. vi kan välja det vi vill men inte välja vad vi vill och när ska människor förstå skillnaden? när ska ni förstå? när ska jag förstå? och varför sitter jag här.. ah, med benen i kors.. dinglandes, ögonen tindrandes.. på tåget från kiev till odessa gjorde jag ingenting.. i odessa drack jag sprit.. det är dekadens i människors blickar och jag förstår vart dom tar vägen sen, genomborrandes allt som går att titta på.. så jag tittar på dom, sen skrattar jag..
skratt
skratt
skratt
skratt
skratt
skratt sex stycken skratt.. jag tycker synd om er.. jag tycker synd om dig och dig och dig.. du som inte fick någonting, jag tycker synd om dig.. du som fick allting du pekade på, jag tycker synd om dig.. du som inte har fått doppa tepåsen än, jag tycker synd om dig.. och du med femton bitches på matbordet, jag tycker synd om dig.. jag tycker synd om mig själv, jag har ingenting bättre för mig, inga fiender att slåss emot.. jag tycker så synd om mig så att jag till slut tycker synd om mig för att jag tycker synd om mig och för att jag inte har något bättre för mig.. sen skrattar jag.. en hånfullt skratt och i spegelbilden tornar en fiende fram.. han skrattar inte, han bara ler och jag spänner blicken i hans smilegropar och jag säger till honom: din jävla horunge, varför gör du ingenting med ditt liv? och jag slåss, så att skärvor flyger och blod sprutar och jag läppjar mitt blod som andra läppjar nyponsoppa och jag slår mig själv igen, en sista gång eller en första gång.. ett slag för friheten.. ett slag för friheten att slå sig själv, att förblöda i tystnaden och kalla det för välgörenhet, segerdans och lek.. jag slår ett slag för friheten att dö och inte ens och inte alls på något sätt känna något dåligt samvete för det.. så döda mig! men innan dess, applådera mig! fyll min grav med konfetti och dränk gravstenen med graffiti.. talandes om för folk som har vägarna förbi att under denna sten vilar inte ett barn av sin tid, men en tid som barn..
älska mig
hata mig, jag är värd det