1537. Ett år

11 november

Att ha idoler är i själva verket någonting egoistiskt och att beundra andra bygger på att vi beundrar oss själva och beundrar oss själva för att vi kan beundra personen ifråga som vi kallar för idol. Lika mycket som ett förakt för andra är ett förakt för sin egen spegelbild så är en beundran för andra en beundran för sin spegelbild. Allting är egoistiskt eller ingenting är egoistiskt, nej, så är det inte: allt är egoistiskt och motiven med alla våra handlingar är densamma: att bevara och framhäva vilka vi är och vilka vi anser oss vara. Jag förstår inte dom som säger att eftersom allt är egoistiskt så förklarar ordet ingenting, så är det inte. Egoism betyder att sätta sig själv och sin överlevnad överst på listan och att bevara ryktet av sig själv i så bra dager som möjligt. Detta måste vara den mening med livet som vi är befattade till och varför vi inte heller är på det klara med att meningen med livet är det rent egoistiska är för att vi i så fall hade åskådliggjort och uppvisat en sådan egoism att ingen längre hade kunnat stå ut med oss, inte ens vi själva. Så att för han som erkänt att hans mening med livet ingenting annat är än att bevara vem han är och framhäva detta hade orden hade slagit tillbaka på honom själv med sådan styrka att han inte längre hade kunnat vara sig själv och än mindre ha någonting kvar att framhäva! Vi är egoistiska och den falskhet som det innebär, som egoismen medför, att kunna trampa på lik om det så får andra att beundra oss, gör också att vi inte bekänner vår egoism ens för oss själva då detta hade satt oss i sämsta tänkbara dager. Varför vi inte alla är egoistiska har sitt ursprung och svar i den nästkommande nivån i 'meningen med det mänskliga livet': att överleva som grupp och överlevnadsprocessen är tudelad. För att överleva måste vi föra våra gener vidare, men vi måste likväl ha någon som i framtiden bär dom. Först vill vi föra våra gener vidare i framtiden på ett sätt eller annat sätt, sedan vill vi överleva och överleva till varje pris och denna överlevnad har större chans om vi som mänsklighet samarbetar, om vi går samman som grupp och därför att vi inte i vår ensamhet kan föra våra gener vidare. Detta samarbete är egentligen egoistiskt styrt då vi vill att mänskligheten överlever eftersom vi själva vill överleva och eftersom vi är en del av mänskligheten: men det delar upp vårt liv i två olika poler mellan vilka vi dras och måste hålla oss i balans med för att inte falla isär. Gruppen går emot individen och individen går emot gruppen. Dels måste vi delta i det sociala livet och dels måste vi i det sociala livet framhäva oss själva: vi måste dölja och gömma undan vår egoism och låtsas som att den alls inte finns för att vara en del av det sociala. Denna falskhet, att tvingas gömma undan och förneka vilka vi egentligen är, det är mänskligheten.


12 november

Det främsta beviset på frihet är ångest.


13 november

Att snällhet förstör människan som värmen förstör vaxet, skrev Schopenhauer.


14 november

Jag vet en trailer för ett radioprogram, som rullade på radion för några år sedan, där någon upprepade frasen: 'showen kommer att avslutas med tjejer hoppandes på en trampolin!'. Jag fann trailern mycket komisk och mycket tilltalande och jag vet inte varför.


15 november

Lugn och rofylld kväll. Packade mina fickor fulla med kubanska cigaretter, tog på en mössa, snurrade åt halsduken, knäppte jackan och gick ut. Kylan smekte kinderna och mörkret var inte på något sätt skräckinjagande, istället något hemtrevligt och välbekant och som om den hade väntat på att få lägga sig över stadens gator igen. Som om den hade saknat oss och människorna långsamt promenerandes fram och tillbaka på gatorna som om dom hade saknat mörkret. Ingen tycktes vara på väg någonstans. Jag stannade till i ett gathörn för att tända en cigarett och studerade när jag stod där ansiktena hos folket som passerade förbi. Alla gubbar såg ut som Willy Kyrklund och alla tanter såg ut som Selma Lagerlöf och jag kunde se vilka varma berättelser som låg och skvalpade innanför deras tjocka pälsmössor. Jag kunde inte höra dom eller ana ens vad dom handlade om, men jag kunde se att dom låg där, innanför. Det syntes på blickarna: nöjda och belåtna och trygga som bara gamla människors blickar kan vara och som bara blickarna kan vara hos dom som kommit till insikt med att livet inte har någon annan mening än att leva det och att leva det som ett sätt att fördriva tiden på. Jag ville bli lika gammal som dom, men det är långt kvar. Jag rökte min cigarett. Dom tittade på mig, deras händer nersänkta i fickorna och deras steg vilandes på nästkommande steg. Dom gled fram som deras blickar gled, långsamt, iakttagande, lugna.


16 november

Är inte rädslan för döden ena sidan av myntet varpå den andra sidan återfinns vår allvarsamma inställning till livet, så säger jag: rädslan för döden är detsamma som ta livet på för stort allvar! Vi är rädda för det meningslösa och för att falla in i meningslöshetens dunkla sken, men varför vara rädd för meningslösheten om vi också är på det klara med att det är där vi befinner oss nu? För, är det inte så det är, att vi lever i samma meningslöshet som döden innebär och om vi bara inser det så kommer inte döden som någon fiende, utan som en befriare. Då den meningslöshet som livet innebär kommer stormandes mot oss med den vaga inbillningen att vi borde göra någonting meningsfullt av det, någonting meningsfullt av det meningslösa, utan att föreslås vad: i döden ställs vi inte inför dom kvalen.


17 november

Översvämmad av ord tog jag mig upp till ytan för att se vad som återstod, en blå himmel likt ett skrynkligt skynke som någon höll: var det Gud eller var det jag?


18 november

Jakten efter fienden som vi hittat på för att kunna springa hand i hand med vännerna som vi likväl hittat på: springa hand i hand utan att mena det, men samtidigt som om det betydde någonting.


19 november

Jag föddes på pendeltåget, åkandes fram och tillbaka mellan det jag ville bli och det som åktes förbi. I fönsterrutan reflekterades mitt ansikte mot allting utanför, i rasande fart drogs blicken isär och rev stora hål i drömmarna. Jag sa: 'släpp av mig här!' men det var ingen där som varken lyssnade eller lät mig gå av. Så jag blev kvar. Jag blev större och större men drömmarna var alltid större ändå, för stora för mig att bara resa mig upp och stiga av.


20 november

Att folket utan kön tror på Gud är lika logiskt som någonsin förut: det finns ingenting här i denna världen som tilltalar dom och därför ser dom bara livet som vägen härifrån.


21 november

Hur kan en bra dikt göra någon lycklig om inte istället sprida poetens misär med sådan kraft att alla som läser dikten drabbas av denna misär så till den grad att dom känner förnedring, förvirring och likgiltighet gentemot allt som varit förut.


22 november

Friheten är en spegel, skör nog att slå sönder med ett enda slag.


23 november

Varför är dom som frågar hur jag mår alltid dom som vet? (Eller tror sig veta, inte vet: vet gör inte ens jag. Dom som tror sig veta svaret på hur dom själva mår är antingen förlorade till lyckan eller förlorade till olyckan, hur som helst och på alla sätt: förlorade!)


24 november

Med rädslan för att inte bli någonting bygger jag mitt hem på klippkanten av vrakdelar som flutit i land.


25 november

Jag ska leva mitt liv genom att förbruka det. Jag ska gå från tåg till tåg med aska i mitt hår. Ge mig bomber utan stubin så ska jag tända dom med tänderna! Stegen upp till Gud är aldrig längre än avståndet ner till ån där vi begraver våra döda, nästan levande.


26 november

Sanningen föds i lögnarens sår. Sanningen föds i lögnerna som lögner för tilltalande för oss att säga emot.


27 november

Jag har tusen tavlor i mitt huvud, jag har bara inte målat dom än. Men hur ska jag måla dom utan att först spränga mitt huvud i tusen bitar, till att sedan samla ihop det som finns kvar och pussla ihop det framför spegeln och där avbilda vad jag ser, likt ett självporträtt: som om jag inte vore någonting annat än vad mina ögon fångade.


28 november

Nattens sista timmar ger mig ro att skriva.


29 november

Översvämmad av ord, strandsatt mitt i utmattningen, tröttheten och apatin. Inte ens upprörd, ursinnig eller arg på tankar som fortsätter att fylla hjärnan utan att jag ber om det. Istället väntar jag på vågorna att föra mig till ett annat land där duvorna spottar, hundarna bits och katterna morrar. Om jag bara hade kunnat känna lite ilska. Allt hade varit så mycket enklare då.


30 november

Igår skrev jag ingenting och bakom dom orden döljer sig en livstid likt ett tomrum större än allt jag ser och allt jag har sett. Jag hade kraften. Jag hade blicken. Men orden rann ut som saliv i sanden. Gårdagen var en misslyckad dag, en död dag. Jag ska inte döda er. Jag ville bara göra avtryck i spegelbilden, som en man som i alla fall försökte låta smärtan spela ut sin roll. Hur jag stirrar in i spegeln som om jag aldrig stått där förut. På jakt efter något som berör, som jag alltid jagat det som förgör. Jagat dom som jagar mig. Jagat fiender! Varför stirrar jag in i varje spegel som om jag aldrig stått där förut, som om jag aldrig stirrat förut och som om någon aldrig stirrat på mig förut: är en gåta större än livets mening men ändå, lik förbannat, en gåta med samma svar. Det vill säga, en gåta utan svar.


1 december

Jag kväver det jag håller i, i rädsla för att tappa det. Som kärleken och en näve fylld av sand, klämmer jag åt extra hårt för att se hur sandkornen sipprar ut mellan fingrarna. Som jag kvävde sommarens första fjäril bara genom att säga hur fin den var.


2 december

Tid är alltid pengar för killarna i frack. Varför måste allting betyda någonting?


3 december

Den missförstådda poeten förstår bara hur missförstådd han är.


4 december

Jag saknar att sakna dig, mer än vad jag saknar dig. Jag saknar saknaden av någon, allt var så verkligt då. Du var bara en dröm, en sån där rysk docka som man skalar av skal efter skal, för att finna att det inuti finns bara ännu ett skal. Åtminstone var du en verklig dröm och vad är väl inte verkligare än så?


5 december

Jag vet ingenting, det är sant, men ska jag behöva poängtera det varenda gång vi möts?


6 december

Är inte all konst en strävan efter att försköna sin egna spegelbild?


7 december

Har aldrig sett någonting som inte blivit en del av mig, har aldrig sett mig själv i spegeln utan att falla isär.


8 december

Jag ska skriva tills ögonen brinner. Kan inte människan vara satans skapelse?


9 december

'Farsan blev bara 40 år, han är död nu som du nog förstår', sjunger en pojke på femte trappsteget. I handen håller han en cigarett.


10 december

Vi satt i en bar där ölen kostade tio spänn och cigarettröken låg som en dimma över bardisken och vi pratade om massakern i Nanjing och om Bob Dylan. Längst inne i hörnet fanns ett dansgolv inklämt och på dansgolvet stod tjugo kineser och skrek och dansade och hoppade. Dom hade slipsar och skjortor och tjejerna skrattade och log och pojkarna var i någon slags kollektiv extas. En kille kom fram till mig, han som dansade högst, han skakade mitt ansikte mellan sina händer och skrek 'come on!'. Jag stod bara där och skrek tillbaka 'come on!'. Så stod vi i tio sekunder och mina ögon brann, hans ögon brann och jag var helt övertygad om att livet började och slutade där och då. Det var klimax för någonting jag sökt efter i hela mitt liv, men som jag i min vildaste fantasi inte ens vågat drömma om och därför inte heller hade tillåtit mig söka efter. En stor behållare med rött vin skickades runt från famn till famn. Slipsarna drogs av från skjortorna och svingades i luften. Folk hoppade runt och skrek och vevade på armarna och svingade på höfterna och DJ'n lutade sig över sitt bås, sträckte armarna mot skyn och skrek med i våran sång. Jag kunde inte hejda mig utan blev stående mitt på dansgolvet, hoppandes, dansandes, skrikandes: 'come on! Come on! Come on!'. För första gången visste jag vad mina ben var till för, vad mina armar och mina läppar var till för och varför jag rest och drömt och jag sade till mig själv, med svetten droppandes från pannan och adrenalinet forsandes i ådrorna, blodet sprutandes och hjärtat skenandes iväg, dunkandes: 'livet börjar och slutar här'. Jag skrek till mig själv och jag skrek till dom som dansade bredvid och det kändes som att jag skrek till hela världen att Hangzhou är kärleken och jag visste från den sekunden och när jag stod där att jag skulle sakna staden i varje ögonblick i resten av mitt liv och att varenda dans efter den här dansen bara skulle vara en dans och ett försök att minnas dansen jag dansade just då, lyckan och kärleken. Ramlandes runt i en källare, för vad är väl mer levande än att famla i mörkret, dansa och skrika och vad är väl mer levande än att vara fångad av det nuet som inte lämnar någonting över för någon annan än dom som är där och tar del av det och i varje refräng bryter upp i ett allsångsliknande skrikande: 'come on! Come on! Come on!'.


11 december

Närvaron av tankar hindrar mig från att känna den rena lyckan, den enda lyckan, den lyckan som består av att vara fångad i nuet och i nuet vara övertygad om att det alltid ska vara så. Hur många gånger jag till exempel inte förstört lyckan och det flyktiga att vara fångad i nuet, genom att tänka för mig själv: 'solen lyser idag, men hur blir det i morgon?' Alltså: 'jag är lycklig nu, men ju lyckligare jag är just nu, desto olyckligare kommer jag vara när jag kommit härifrån och tvingas leva med saknaden av det här ögonblicket, det här nuet'. Vilken tragedi. Det tragiska är att aldrig kunna och att aldrig låta sig fångas av nuet. Jag står på håll och tittar på, iskallt iakttagandes, hånfullt leende, cynisk, som om jag gottar mig i deras misär, sägandes till mig själv: 'visst, dom må vara lyckliga nu, men det kommer en dag då även dom dör'. Varför skulle jag unna dom lyckliga människorna deras lycka och hur skulle jag ens kunna göra det utan att först fördriva all heder bort ur kroppen, som prästerna predikar för församlingen att förlåta sina fiender och som slavhandlarna bad sina slavar att vända andra kinden till, varför ska man förlåta dom som genom sin blotta existens och endast genom sättet dom står på och ser så oförtjänt belåtna ut, utstrålar och uttrycker att dom skulle göra vad som helst för att få en som mig att försvinna bort och falla huvudstupa ner till helvetet. Varför skulle jag unna dom deras längtan och deras strävan efter att knuffa ner mig i helvetet?


12 december

Vår fallenhet för kändisar som är kända för att dom är kända och inte en fallenhet likt strävan efter att bli som dom utan att bli dom. Dom ger liv åt våra drömmar att hamna i rampljuset och vad, på ett bättre sätt ger inte föda till våra drömmar, om dom som precis som oss inte är kända för någonting, men kända ändå och kända för det. Vad får oss inte att drömma mer och vad gör inte våra drömmar mer verkliga än när vi inser det rimliga att det hade kunnat vara vi som stod där.


13 december

Läste om en kamikazepilot under Andra världskriget som hade överlevt sitt uppdrag, därför att hans plan hade skjutits ner innan det nådde sitt mål. Han beskrev hur blodet sprutade likt en fontän från ett öppet sår i ansiktet och hur hans blick svalnade och hur armarna domnade och hur han gradvis förlorade medvetandet, distanserades från verkligheten och tänkte, medan planet störtade mot havet: 'svimmar jag eller dör jag?' Liknande tankebanor dras jag med i varje natt då jag lägger huvudet mot kudden och försöker somna och just i ögonblicket då sömnen träder in framför mig och hälsar på mig kan jag heller inte urskilja om det är sömnen eller döden som står där, för hur kommer väl döden till oss om inte gestaltat och iklädd sömnens mundering?


14 december

Livet finns bara som muren som skiljer det levande från det döda och levande är bara dom som balanserar på dess rygg, vars på båda sidor det stupar rakt ner i döden: på ena sidan till levande döda och på den andra sidan till dom som dog igår, men på båda sidor likväl död och enbart död.


15 december

Vad är solnedgången om inte poeterna som beskrivit den?


16 december

Känslan av att inte tillhöra ens sin egen kropp, är resultatet av ett liv i en värld med alldeles för mycket hopp.


17 december

Är vänskapen en cigarett så fimpar jag askan mot mitt bröst: för dom som aldrig lärde sig vika pappersflygplan är åskskurarna en tröst.


18 december

På ruta ett finns ingen återvändo. På ruta två vänder sig alla om.


19 december

En man på gatan ler när han ser att jag ser men ilsknar till så fort han ser att jag ler.


20 december

I en karusell där alla åker med på liv och död sitter jag med benen i kors och försöker se oberörd ut.


21 december

Varenda medicin dödar om den överdoseras.


22 december

Dom som kom dit först applåderar alltid högst.


23 december

Jag vaknade försvagad. Jag hade ridit den svarta hästen natten igenom.


24 december

Trött på att vara mig själv. Less på livet. Uttråkad och därför, för att slåss emot ledan, likt en sista utväg och i ett sista försök ställer jag mig till att konfrontera döden: öga för öga, tand för tand, barhuvad, naken, som för att vinna livet tillbaka på min sida igen.


25 december

S. frågade mig: 'vad gör du nuförtiden?' Jag svarade att jag inte visste och att jag inte gjorde någonting speciellt.
- Skriv en bok då, det gör jag! Det kommer bli en skitbra bok!
Jag ville helst av allt spy, men höll tillbaka och lyckades stappla därifrån. Vilja skriva en skitbra bok? Skitbra bok? Bok? Finns det överhuvudtaget någonting man vill med författarskapet och är det inte en smörja, ihopsamlad av allt det man inte vill, som om man var tvungen, manad av sig själv, och i en sista utväg ger ut det man skrivit tidigare och som man skrev utan åtanke på att någonsin ge ut? Är inte författare något man är och hur ska man någonsin kunna säga att man själv är skitbra utan att mötas av misstänksamhet, misstro och totalt ointresse? Folk som säger sig vilja skriva böcker har distanserat sig till författarskapet, som om det var någonting man kunde bli och som böcker är någonting som finns ute i världen, någonting man kan fånga likt man fångar fjärilar och inte någonting som finns inuti, likt iglar fästa i tänkandet, sugandes ut blodet i tankarna och att den relation som en författare har till sin bok är samma relation som ett barn har till en blodigel som sitter och suger blod från hennes ena ben: man måste bli av med den för att den suger blod och man måste skriva boken för att den suger blod, som en tumör i ena tån, sådan relation har författare till sin böcker: man måste amputera tån för att inte tumören ska sprida sig. Hur kan någon som säger att han ska skriva en skitbra bok överhuvudtaget skriva någonting bra? Bygger inte författarskapet på misär och prestationsångest, den prestationsångest som kommer fram och skildras så trovärdigt och insiktsfullt av någon som inte vill skriva om någonting annat än sin egen oförmåga att skriva ens om sin oförmåga att skriva en bok, eller att skriva någonting alls? Och hur den skildras genom att oförmågan, underkastelsen, förnedringen. Att skriva en bok är att kämpa mot orden och att kämpa mot språket för att endast i den kampen och endast så kan stämningarna man vill skildra, misären och prestationsångesten, klädas i ord! Författarskapet är kampen och författaren är inte böckerna han skriver utan böckerna han inte skriver och böckerna han skriver skildrar böckerna han inte skriver. Att skriva en bok bara för sakens skull! Vart är världen på väg?


26 december

Att Schopenhauer var en pessimist, kanske i folks ögon, men folk dömer människor för vilka tankar dom har och inte för hur dom bär tankarna. Schopenhauer bar tankarna med sådan glöd och med sådan intensitet att vad som drivit honom på intet sätt kan ha varit någonting i sig pessimistiskt: ingenting apatiskt, ingenting uppgivet, men istället så stridslystet och så hungrigt, som att pessimismen endast var någonting han ville studera och utforska och vad är väl studerandet i sig om inte den raka motsatsen till pessimism!


27 december

Leibniz tes om att vi lever i den bästa av alla världar eftersom Gud är god och fullkomlig och därför vill oss väl. Kan inte se hur detta har med saken att göra, för faktum kvarstår att världen vi lever i består av så mycket ondska att den ens inte kan kallas för god och även om inte Leibniz påstår detta så kvarstår att den värld som Gud med sin fullkomlighet hade kunnat skapa måste ha varit en fullkomlig värld och att han, trots att han hade den möjligheten, inte gjorde det. Leibniz påstår att Gud skapade djävulen för människorna att uppvisa mod, som enligt honom är en bra dygd. Inte heller kan jag förstå det och på inget sätt kan jag förstå någonting av tesen då mod är bra för att den övervinner ondskan. Mod är bra endast då ondska finns att övervinna, men vad annars är den bra för? Varför skapade inte Gud paradiset även på jorden? För att den inte var den bästa av alla världar och måste inte den bästa av alla världar vara paradiset och varför lever vi inte där nu? Om den här världen är den bästa av alla världar och om mod är en bra dygd så varför finns inte modet i paradiset? Hans resonemang leder in till alla slags paradoxer, för om Gud är Gud och om Gud är fullkomlig och god så varför skapade han inte åt oss en värld utan ondska där modet inte skulle finnas eftersom modet bara finns i närvaro av ondskan och varför gjorde han inte oss till hans fullkomliga avbilder? På den här frågan finns till synes endast ett rimligt svar: att vi måste lida för att kunna njuta av paradiset. Även detta svar är en paradox då Gud hade kunnat skapa oss till fullkomliga individer som förstår även att njuta utan att först ha genomlidit ett jordligt liv, eller lidit alls, och det mest rimliga svaret tordes således vara att det är satan som är fullkomlig och att det är satan som har skapat oss till att leva i den sämsta av alla världar. För så kan det vara, att vi lever i den sämsta av alla världar men aldrig att vi skulle kunna leva i den bästa av alla världar då den bästa av alla världar hade varit paradiset och om att om vi hade levat i paradiset hade varit medvetna om att vi levat där, varför hade vi annars beskaffats med tvivlet när tvivlet är det som bidrar med sådan ondska här i världen? Även om vi på jorden lever i den bästa av alla möjliga världar som innehåller lidande och smärta så finns det inget rimligt svar på varför vi ens skulle behöva komma i kontakt med lidandet och smärtan.


28 december

Jag gick ut på gatan. Det var sent om natten. En man kom förbi: förvirrad. Jag såg en tant sittandes i en buss, stirrandes: uppgivet. En restaurangägare bar in alla stolar från uteserveringen och höll blicken länge fäst åt mitt håll: nej, jag ska inte döda dig. Jag ska röka upp min cigarett: förvirrad! En butiksägare som jag hälsat på så många gånger att jag nu hälsade honom vid namn skrek mitt namn tvärs över gatan. Jag gick dit och undrade hur det gick med butiken. Det gick bra, sa han och frågade om jag skulle ha något innan han stängde ner. Nej, det skulle jag inte. Jag kom att tänka på vad K. hade talat om för mig, att jag borde skriva färdigt den där artikeln snart. Det var någon vecka sen han hade sagt det. Tidningen skulle snart tryckas. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det just då. Jag trampade på cigaretten. Låste upp porten, gick upp och satte mig för att skriva artikeln: förvirrad. Den handlade om Charlie Chaplin och jag hade varken hungern eller kraften att skriva. Några scener från hans City Lights strömmade förbi någonstans i tankarna, långt bak. Det var boxningsscenen och det var dansscenen. Egentligen var det samma sak, en enda sak: förvirring. Jag var för förvirrad för att skriva och det är sant att vissa saker kan man inte skriva om när man är där. Dessa saker har just den minsta gemensamma nämnaren: förvirrelse. Allt det andra är klart och tydligt och måste skrivas om från insidan, sådan som föraktet, stormen, utanförskapet, misären. Vad man måste skriva om genom att betrakta utifrån är förvirrelsen och allt som har med den att göra: lyckan, kärleken, osv. Hur många bra böcker har till exempel skrivits om kärleken av en människa i förälskelse? Hur många bra böcker har skrivits om lyckan av en lycklig människa? Inga! Det går inte, det finns inte: den enda möjligheten att skildra lyckan är att skriva om olyckan för att sedan låta läsaren att komma i kontakt och lära känna olyckan så till den grad att han sedan vet att lyckan är just det motsatta.


29 december

Att abstrakta uttryck inte i sig refererar till någonting konkret-abstrakt men till någonting abstrakt-abstrakt.


30 december

Jag kom på mig själv med att gråta framför TV:n idag. Det var ett program om en mörk liten pojke och en vit gammal gubbe någonstans i USA. Den mörka lilla pojken hade väntat på sin mamma att bli upplockad utanför skolan, men mamman hade varit och handlat och blivit försenad så pojken började gå hem. Det var minus fyrtio grader den dagen och blåste och när pojken så bara hunnit några kvarter bort föll han ner i snön, med ansiktet mot en snödriva på trottoaren. Flera bilar åkte förbi men ingen såg eller låtsades se pojken. Inte förrän den gamla vita gubben åkte förbi och såg pojken ligga där. Han svängde om och hämtade upp pojken, som var helt livlös och kall ’som ett stycke kött i frysen’. Bredvid honom låg hans skolböcker uppfläkta och utspridda i snön. Gubben körde till polisstationen och bar in pojken i sin famn. Dom visste inte om han levde eller inte och lade en filt över honom. Ambulans tillkallades och när pojken låg där, utslagen på disken så kom mamman inrusandes för att anmäla sin son försvunnen. Det tårades i den gamla gubbens ögon när han berättade om den dagen. Han sa att mamman hade varit så snäll mot honom och att hon inte hade slutat tacka honom och han sa att det berörde honom mycket i hjärtat. På sjukhuset låg pojken med förfrusna fötter och händer och mamman satt bredvid och läste sagor och in genom dörren kom den gamla gubben, hasandes, med en stor teddybjörn i sin famn. Den här får du av mig, sa han och den lilla pojkens ögon sken upp. Pojken tillfrisknade och ett år efter så tog gubben med honom till ett flygplansmuseum. Dom gick runt mellan flygplanen hand i hand och gubben sade till pojken, med den mjukaste av alla stämmor: jag hoppas att jag får stå dig nära tills dagen då jag dör. Pojken svarade inte, han bara log. Jag vet inte vad som var så vackert med den berättelsen. Kanske var det människan som var det vackra och hur två så olika människor, från två olika bakgrunder i två olika skeenden av livet kan hitta varandra och finna kärlek i det. Jag tror inte att berättelsen hade berört lika mycket om det var en liten pojke som hade hittat den andra pojken, eller om pojken ifråga hade varit vit.


31 december

Igår. Jag somnade när radion fortfarande var påslagen och varje låt blev en dröm som låg och fladdrade likt små barns drakar över en stor äng där solen alltid sken och folket alltid var lyckligt. Jag var bara där på besök och jag var inte lycklig, inte direkt därför att jag var där på besök men för att jag också visste att jag var där på besök. Jag sprang runt och ville skriva ner allt jag såg och viftade med min penna och försökte hitta ett hårt underlag att lägga pappret på. Samma visa gång på gång, framför ögonen spelades dom mest fantastiska och bedårande drömmarna upp för mig, men jag kunde inte ta del av deras glans och skönhet utan sprang istället runt, ivrig och orolig över att inte ha antecknat allt. 'Att leva eller berätta', skrev någon en gång. Det framstår för mig att författare är dom som är så levande att dom inte vet hur dom ska leva (är inte författarskapet okunskapen till att leva: den bristande förståelsen till hur man ska leva sitt liv och hur denna okunskap föder författarskapet, inte som ett medvetet val eller ens som ett val men därför att dom alls inte hade något val). Dom är så levande och så medvetna om sitt levande att dom inte vågar ta del av någonting som inte är lika bestående som deras liv, som dom själva är, alltså dom vågar därför inte heller att ta del av sina egna kroppar som hotar att dö bort och försvinna undan innan dom. Snart inte ens ta del av sina egna liv och med sig själva därför att dom identifierar sig så med sina egna ord och sitt liv med sina egna berättelser, och det är då galenskapen drar in och knuffar omkull hela verkligheten som ett korthus, en fantasi. Det enda dom förlitar sig till är sina ord därför att orden för dom är det eviga, det bestående och deras texter blir ett sätt för dom att fånga eller låta sig fångas i denna evighet. I drömmen var pennan min verklighet. Det var pennan som hindrade mig från att ta del av det pompösa, det drömlika och det sköna och det fantasifulla i drömmarna. Det var pennan som var mitt hån och mitt öde, som det i vaket tillstånd är pennan som är min fantasi och hur jag i alla väder och oavsett kläder diktar ihop mitt liv för att kunna ta del av det. Jag måste fånga det jag ser och skydda det undan det förgörliga, så att jag i drömmarna bär med mig det till verkligheten då jag anser att verkligheten är det bestående, samtidigt som jag i verkligheten tar med det till drömmarna då jag anser att drömmarna är det bestående. Jag är drömmarna i verkligheten och jag är verkligheten i drömmarna. Jag är flykten bort från den jag är och pennan är mitt färdmedel.


1 januari

Pianoklinkandet borrar sig genom taket och får lamporna att dallra som fläsket på en gammal tant. Jag kan inte brusa upp mig för sånt. Jag måste hejda mig. Att hejda sig är det mest vansinniga som finns, det mest dåraktiga som finns: att hejda sig! Milda gud. Dom talar om för mig att jag måste hejda mig och att jag måste lugna ner mig och att jag ska andas djupt. Till vilken nytta? Tänderna äter upp mig. Läpparna ämnar att svälja mig. Tungan drar ihop sig, hård som en dödsrädd snigel. (Varför heter det livrädd och inte dödsrädd? Rädd för livet? Rädd för att bli övergiven? Därför att rädslan för livet är samma sak som rädslan för döden.)


2 januari

Om livet är ett skådespel vi fötts till att medverka i, som vi tilldelats roller endast genom att vara vid liv, vilka spelar vi då? Oss själva? Vilka är vi? Dom som spelar att dom spelar och försöker få det att verka trovärdigt? Är det liv, verkligen? Vilken parodi på oss själva vi är och ändå är allt vi gör att leva. Det är vår enda skuld och våra enda sorg: livet. Lagerkrans skrev i sin Strindberg-biologi att Strindberg inte använder ordet ’självmord’ bokstavligt, men som en liknelse. Självmord är en liknelse över en författares liv. Inget ord beskriver bättre författarskapet än ett långt, utdraget men ack så plågsamt och lidelsefullt självmord. Författare måste lida. Författare måste plåga sig själva. Författare måste ha någonting att skriva om.


3 januari

Att vara djup, skrev Nietzsche, är att söka klarheten. Att vilja framstå djup, skrev Nietzsche, är att söka dunkelheten. För min egen del och till mitt eget försvar måste jag än en gång säga att jag skriver för ingen annan än mig själv och min spegelbild. Kanske vill jag framstå som djup men jag vill framstå djup inför mig själv, så att jag i spegeln kan skratta och plocka isär vad jag byggt upp. Jag söker dunkelheten på ett sådant sätt att jag vill plocka fram den, skåda den och i den söka klarhet. Jag söker sålunda klarhet inte i det dunkla men i själva dunkelheten: sådan som den ser ut hos en människa som för många gånger stått framför spegel och ansett sig vara djup. Det är möjligt att jag heller inte söker klarheten i denna dunkelhet, utan att jag söker dunkelheten och att det är dunkelheten i denna dunkelhet som är det klara: det som med störst klarhet klarar av att skildra denna människa och dennes spegelbild.


4 januari

Mänskligheten är logiken. Mänskligheten är det rationella. För att förstå det ologiska krävs det att vi klär av oss denna, den mänskliga dräkten och skådar det ologiska därifrån. Detta går inte och därför kan vi heller inte förstå eller överhuvudtaget komma i kontakt med det ologiska annat än genom logikens glasögon, som någon slags motsats till logiken, men ändå logisk och ändå lika logisk som det logiska är logiskt, bara tvärtom: logiskt ologiskt. Det ologiska kan således inte vara motsatsen till det logiska då även denna motsatsrelation är logisk.


5 januari

Strindbergs kvinnosyn och Nietzsches kvinnosyn. Varför alls tolka det som ett förakt över det kvinnliga släktet och inte istället som resultatet av en inre kamp, en strävan efter att bevara sin identitet. Jag tror att Strindberg och Nietzsche var så underkastade kvinnorna och så maktlösa kärleken att dom i rädsla för att bli en del av den och därför mista sin identitet, sin självbild, sina egon, sina jag som dom höll så hårt fast vid, som om det var det enda dom ägde - att det var i rädslan för att förlora greppet om sig själva och därför att dom kände till och visste om kärlekens makt och därför att dom var så underkastade även rädslan för den maktlöshet som kärleken hotade att fånga dom i, att det var därför som dom så föraktfullt uttalade sig om kvinnorna. Men det var inte kvinnosynen i sig, och deras förakt var inte som sådan ett förakt, utan endast en rädsla för maktlöshet. I så fall ett självförakt. Dom ville bevara sina identiteter och hur, på ett bättre sätt bevara sin identitet om inte genom att slå ner och slå undan allt det och alla dom som kom in på deras revir och bara genom att stå där, hotade att så till den grad fängsla dom att dom hade blivit en del av det och en del av det på så sätt att deras egna identitet fick plats däri och inte blev någonting annat än en del av någonting som i själva verket inte tillhörde dom. I kampen för att bevara sin identitet kan man alltså inte bli någonting annat än just kampen, sina knutna nävar och sina stridlystna rop, ändå är det inte denna identitet man från början kämpade för att bevara och aldrig heller kämpar för att bevara och därför har man, i ögonblicket man börjar kampen för att bevara sin identitet, förlorat den. Så om kvinnosynen var en del av deras kamp för att bevara sina identiteter så var inte kvinnosynen en del av deras identitet.


6 januari

Att sitta på en stol som man vet att om man bara vilar hela sin kroppsvikt emot så kommer den att falla isär och man själv falla ner på golvet: så står jag framför spegeln och vet att om jag bara stirrar ens en gnutta för noga så kommer jag aldrig att komma därifrån, i självförakt kommer jag krossa spegeln och i dess skärvor kommer jag se mitt liv gå under som vulkaner går under: genom att explodera först och i explosionen spruta ut allt som fanns innanför.


7 januari

Att en dag samla ihop alla tankar som ligger i dikeskanten, vid sidan om och som aldrig verkar vackra nog eller besitta sådan styrka att det kan sägas vara något värde att alls skildra dom. Ändå ligger dom där och brusar vid sidan om och att skriva om dom bara för att dom ligger där och inte skriva ner dom som dom är men endast skriva om dom som dom ligger: så tänker jag mig ofta att man inte borde skriva ner sina tankar utan endast skildra dom. Skriva om tänkandet, inte om tankarna. Tankar går inte att klädas i ord. Det enda som har med tankar att göra och som går att klädas i ord är tänkandet och inte heller ens tänkandet: utan sina misslyckade försök att skildra tänkandet. En sådan tanke som ligger i dikeskanten: ...nu glömde jag av, och helt plötsligt får den sådant värde att jag med all min kraft måste ge mig iväg för att söka efter den.

Att den fria viljan måste vara fångad, måste vara styrd, måste vara så olik den frihet vi likställer med vilja, som vi någonsin kan förstå eller inte förstå alls, inte ens förstå att vi inte förstår. Därför lyckligt ovetande om att den fria viljan inte är fri. Därför lyckliga och kanske därför fria. Åtminstone enligt vår sak att se på saken.

Tankar om Nijinsky, alls inte om Nijinsky, alls inte om någonting konkret, men mer: tankar på att jag borde tänka mer på Nijinsky. Jag vill söka igenom hans liv. Jag vill studera honom sönder och samman. Kanske där kan jag förstå lite hur jag själv fungerar, om jag alls vill förstå. Hans vän skrev om hans liv: 'trettio år av dans, trettio år av galenskap'. Ett sådant liv fängslar mig. Endast den beskrivningen antyder att det omöjligt kan ha varit så enkelt, därför intressant. Vad var det som ledde honom från dansen in i galenskapen och hur såg galenskapen ut? Jag måste låna alla biografier jag kan komma över. Jag måste lova mig att jag i morgon när jag vaknar ska gå raka vägen till biblioteket för att låna dessa böcker. Jag måste veta. Samma sak med Lartigue. Trots att Lartigue verkar ha varit en sorgligt vanlig man. Ingenting hände, men i hans fotografier får allting plats. Vad var det som fick honom att i alla situationer bära med sig kameran? Är inte det en galenskap, i alla fall en antydan till galenskap, i alla fall en gnutta av galenskap? Jag måste lära mig allt om alla galna människor. Jag måste vränga galenskapen ut och in, så att jag sedan på ett konkret och väl utstuderat och resonerande sätt kan komma till bukt med min egen galenskaps vara eller icke varande. (Kanske är min fascination för galenskapen, ett första tecken på galenskap.)

Ändå var det inte dessa tankar som låg vid dikeskanten. Dom ploppade bara upp när jag fortfarande sökte. Därför söka: inte för att hitta det jag söker efter men för att sätta hjärnan i ett sådant tillstånd att alla möjliga tankar framkallas däri.

Nu hittade jag tanken. Det var en precis lika ointressant och irrelevant tanke som jag hade förutspått. En tanke om när jag reste i Vietnam och under en båttur helt sonika hoppade över bord, simmade till en annan båt och klättrade upp på båtens tak för att därifrån ta sats och dyka ner i det klarblåa havet. När jag fortfarande var under ytan kom jag på mig själv med att inte ha någon aning om vad jag gjorde och denna insikt skrämde mig till sådan grad att jag länge tvekade på att komma upp till ytan. Vad skulle dom andra i båten säga? Hur skulle deras blickar se ut? Jag simmade ändå upp till ytan, jag behövde luft. När jag tittade upp mot folket i båtarna såg jag att dom stirrade på mig med beundran, som om dom det jag gjort var en galen handling men ändå en modig handling. Jag hade hoppat från en båt, säkert nästan tio meter upp. Inte ens stirrade dom på mig som om jag hade hoppat för att imponera på dom. Därför galenskapen, men inte den dåraktiga galenskapen utan den oskyldiga, nätta galenskapen som fortfarande är begränsad nog att beundra. Under ytan, hur jag kände mig där och hur jag känner mig nu. Ingen vet att jag skriver. Om någon av mina närmaste skulle få reda på det, jag vet inte vad jag skulle göra då. Men säkerligen sluta att skriva på sekunden för att i nästa sekund ta avstånd från allt jag skrivit. Som om jag inte kunde stå till svars för det, som om det inte hade varit jag som skrivit och som jag i alla de nästkommande sekunderna skulle vara tvungen att bevisa att det inte var jag, att jag inte är sån. Alltså: jag skriver för att gömma mig och jag skriver minst av allt för exponera mig. Vem jag skriver för är fortfarande höljt i dunkel. Någon måste jag skriva för, men varför och för vem? Kan mitt agerande på båten i Vietnam förklara detta? Nej, eftersom jag inte heller kan förklara varför jag hoppade över bord. Kanske av rastlöshet, det är det enda svaret jag kan komma på. Och hur jag känner mig som jag kände mig då, under ytan, som om skrivandet dränker mig: inte kan väl jag sitta i hela mitt liv och gömma mig och samtidigt som jag gömmer mig så vill jag visa vem jag är, inför dom som känner mig: bevisa någonting, kanske bekänna mig. Bevisa vad? Bevisa att jag har gjort någonting! Vad gör jag? Skriver! Det är det enda jag gör. En enda stor motsägelse, det är mitt liv. Att i hela mitt liv gömma mig undan, den tanken skrämmer mig. Det hade gjort hela mitt liv meningslöst. Så under ytan simmar jag fortfarande och fortfarande osäker på om jag vågar komma upp till ytan eller borde stanna kvar, men jag behöver luft. Jag behöver andas. Så: antingen simmar jag upp till ytan och går det ödet till mötes att jag i resten av mitt liv måste bevisa för alla jag känner och för alla som känner mig att den jag var sekunden innan, skrivandes, simmandes, är inte längre jag. Eller så simmar jag inte upp till ytan och dör.

En annan tanke som låg i dikeskanten: såg en Clark Gable-film där någon i en bil sjöng, 'unga förälskade människor är inte hungriga'. Visst det är sant och replikens skönhet träffade mig rakt i pannan, men samtidigt, efter några timmars betraktande: hur många gånger har det inte sagts förut, om än med andra ord. Hur många gånger har det jag skriver inte skrivits förut. Jag måste skriva det igen. Jag har inget bättre för mig. Rastlös, men vid liv.


8 januari

För första gången på några dagar: känslan av apati. Ska allt jag har byggt upp rinna ut i sanden? F. läste några rader Proust för mig när jag var hos honom på besök. Underbart, hur alla stämningar blir som sockervaddar i famnarna av små barn med glittrande ögon och rosa päls, som stackmoln: drömlika, ändå utan att förringa utanförskapet dess kraft. Jag satt bara och blundade, visste inte vad jag skulle säga eller göra. När F. läst klart berättade han att han sovit dåligt den gångna natten på grund av mardrömmar. Jag sade att jag också haft mardrömmar (men ändå sovit som vanligt, vaknat utvilad, som om jag infinner mig i mardrömmarna: likt massmördaren som sätter sig i den elektriska stolen infinner sig i att sitta där och därför behåller lugnet, dels för att han inte har något annat val men främst för att han vet att han ska få sona sina brott, att han ska få stå sitt kast - hur märkligt det än ter sig, så finns det såna fall där brottslingen sätter sig i den elektriska stolen med sådan harmoni att det bara kan tolkas på ett sätt: äntligen, nu får jag bli av med skammen och bördan som det innebär att bära skulden på sin rygg. På samma sätt vaknade jag upp på morgonen, utvilad, trots en natt full av mardrömmar: som om det inte var någonting att klaga på, som om jag fick stå mitt kast, som om det var tankarnas straff för att jag jagat dom, häcklat dom.). Han frågade vad mina mardrömmar bestod av. Jag svarade att jag hade stått i ett rum, likt en väntsal av människor som väntade på att få ta sina liv. I grupper slussades vi in till galgarna som stod uppradade, snarorna hängde ner, självmant trädde vi snarorna runt våra halsar och svarade på frågan som en ung flicka ställde till oss: 'är ni säkra på att det är så här ni vi avsluta era liv?' Ingen sade någonting, några skrattade, alla log. Jag hoppade och kände nacken knäcka till, varpå jag vaknade. F. tittade långt in i mina ögon och sade sedan med allvarlig stämma: ’vill du ta ditt liv?’. Jag svarade att drömmen bara var en dröm. Han sade: drömmar är inte bara drömmar. - Jag vet. Sen följde en tystnad, ingen sade någonting. Han log inte, jag log. Jag drack upp mitt kaffe, slängde kappan över axeln och gick därifrån. Vi bestämde att vi skulle träffas för en fika i morgon förmiddag. Hej då, sa han. Hej då, sa jag.


9 januari

Läste några dikter som jag skrivit för ett år sedan. Kan inte med ord uttrycka den avsky som fyllde mitt bröst, men endast skrika den: en avsky så stor att den förvandlas till rädsla, därför uttrycka den som ett dödens skri liknande det skriet som ett barn skriker i mardrömmarna, bara för att vakna upp och se att en främling står böjd över sängen med en kniv i handen och ett skri som djuren skriker i ögonblicket då dom kommer till insikt med att dom ska dö, tills ögonblicket efter att dom dött: ett sådant skrik, och inte skulle jag skrika för att det var något okänt som jag konfronterades med när jag läste dikterna, snarare tvärtom: någonting bekant och någonting så bekant att jag skrek i vetskap, därför uppgivenheten och därför rädslan: insikten, den bittra insikten och bitter för att den var sann och för att jag visste att den var sann (hur mycket jag än hatade den, eller ens tanken på att jag hatade den), att jag i framtiden kommer att vara likadan som jag är idag, precis som jag för ett år sedan var likadan som jag är nu, som att tiden slösas bort: för vad är väl slöseri med tid om inte att stanna intakt och motstå den förändring som tidens gång innebär?


10 januari

Känslan av att min kropp är fullproppad av larver som försöker leta sig ut, pressa sig genom mitt skinn och bort från mig, men hur tyngdkraften pressar ner mig som en tjock man pressar sig igenom dörrposten.


11 januari

Såg A. sitta på en buss och titta ut genom fönstret. Han påminde om Lenny i Steinbecks 'Bland möss och människor', hur hans keps pekade rakt fram, dom oskyldiga ögonen, den instoppade t-shirten, dom rosettknutna skorna, jeansen uppvikta och ryggsäcken på ryggen. Som om han fortfarande var ett barn, en skolpojke på väg till skolan och hur hans mamma hade klätt på honom och lagt en matlåda i hans ryggsäck. När vi var mindre var vi bästa kompisar. Han var något underbegåvad och vi passade varandra bra. Han gick på min sida vart jag än gick och jag gick på hans sida, ungefär som en storebror eller som en bästa kompis: som tryggheten. Det var som att det stod inristade i våra pannor att det alltid skulle vara så. Han var min Lenny, trots att jag inte visste det då. Vi cyklade i skogen och byggde kojor och hjälpte hans farsa att skörda hö och vi samlade spindlar och vek pappersflygplan och sålde stenar i ett stånd som vi ställde upp utanför huset där jag bodde och det var som att vänskapen inte behövde vara mer än så, aldrig mer komplicerad: aldrig beroende av en djupare relation, han gav mig bekräftelse på att jag fanns och det var allt jag behövde, han deltog i mina drömmar och tillsammans byggde vi nya drömmar. Fantasin härjade fritt. Vi lekte olika slags lekar, men dom hade alla någonting gemensamt: att bygga för att på något sätt ta över världen och inte ta över världen genom att erövra den men genom att stänga ute den, den andra världen, den verkliga världen. Varje koja blev ett hus som vi lovade varandra att vi skulle flytta till och bo i och skita i allt det andra och samla blåbär och äta blåbär till frukost och göra fällor och äta djuren som fastnade där, till lunch, kanske fiska i en sjö som låg lite längre bort. Ibland när jag sov över hos honom så kom hans mamma in med glass på kvällen och läste böcker med roliga historier i. Jag skrattade för att han skrattade och han skrattade för att överrösta mitt skratt och så låg vi och triggade varandra till att skratta högst, utan att egentligen veta vad vi skrattade åt och till slut somnade vi, säkert mitt i skrattsalvorna och hans mamma smög ut ur sovrummet och morgonen efter vaknade vi upp av att solen sken in och vi slängde på oss våra kläder och sprang ut till skogen och fortsatte bygga kojor. A. hade inga andra kompisar och inga av dom andra kompisarna som jag hade förstod alls varför jag var kompis med A., allra minst mina föräldrar som tyckte att jag borde vara kompis med någon som var lik mig. Jag ville inte bry mig, men brydde mig ändå och någon gång i början av högstadiet hade jag bestämt mig för att sluta umgås med A. Han ringde och jag svarade inte och det var dom värsta minuterna i hela mitt liv. Jag hörde hur ringsignalerna dog ut och kände mig ensammare än någonsin förut. Jag svor för mig själv, men nu fanns ingen utväg. Senare flyttade jag till en annan stad och när jag nu såg A. sitta på bussen som om han fastnat och blivit kvar i barndomen, kände jag som att det var mitt fel. Egentligen älskade jag fortfarande honom, men jag gick inte fram och hälsade på honom. Han hade inte känt igen mig och jag kunde inte med. Jag hade svikit honom och han var kanske fortfarande sur. Jag kunde inte låta bli att tänka att jag kunde ha suttit bredvid honom i bussen nu och den tanken skrämde mig lika mycket som den fängslade mig. Vad hände med kojorna i skogen och vilka barn leker där nu? Några andra, med andra drömmar och andra liv. Men åtminstone lekte dom. Hur många gånger hade A. varit vid kojan för att se vad som fanns kvar och hade han byggt vidare på den i sin ensamhet, undrandes, medan han samlade ihop pinnar, vad som hände med mig och varför allting blev som det blev? Jag lekte inte längre. Jag satt allvarlig på parkbänkar i stan och svor för mig själv åt folket som gick förbi och så gick det upp för mig hur vuxen och förlorad jag var.


12 januari

Jag dödade en gång en gammal tant. Hon var den första som kom förbi. Teet hade svalnat och blivit kallt och cigaretten hade sedan länge brunnit ut. Jag hade inget bättre för mig, eller: jag hade ingenting alls för mig. Jag stod med brödkniven i min hand. Den andra handen i fickan. Frosten hade lagt sig och stjärnorna glittrade som julgransbelysningar. Vaggandes, hasandes fram, med käppen som en ledpinne, fick hon syn på mig och sa 'hallå'. Jag sa ’hallå’ till henne och kunde se hur rädd hon var. Rädslan i hennes ögon värmde mig och jag blev uppfylld som om hon med sin rädsla givit mig den bästa bekräftelsen jag hade fått: bekräftelsen på att jag fanns och att jag fanns till sådan grad att någon var rädd för mig.

Jag följde efter i lugna steg och väntade tills hon hade svängt in på en mörklagd gränd. Sen drog jag kniven ur skaftet, helt lugn. Stack in den i hennes rygg och vred om och gick sakta därifrån tillbaka och förbi stället där jag hade stått förut och vidare hela vägen ner för allén. Visslandes för mig själv, sparkandes stenar framför mig som om ingenting hade hänt. Trädkronorna vajade som svarta fanor på full stång, som dödskalleflaggor på piratskepp och hundarna skyndade förbi med tungorna hängandes utanför: pustandes, ögonen lysandes. Blint stirrandes drog dom i stora flockar sicksack från träd till träd, rafsandes i högar av löv som vaktmästaren hade sopat ihop. Hundarna skyndade sig förbi, likt hyenor över savannen, suktandes efter någonting att äta: ett as som hökarna lämnat kvar. Jag slängde kniven till dom och dom slickade upp varenda droppe blod som fanns att slicka upp. Sen stoppade jag båda händerna i fickan och gick vidare ner för allén, till parkerna där jag druckit folköl som barn och där jag hade rökt min första cigarett och där jag hade tänt ännu en cigarett och sedan ett otaligt antal fler, mest för sakens skull, för att se ut som James Dean för en dag, för att dö ung, för att ha någonting göra, för att göra någonting alls.

Om jag bara hade varit en av dom hundarna som nu drog vidare bort och ut ur synhåll, om jag hade varit en av dom så hade min elakhet skymts och täckts av grymheten och försvarats som ett sätt att vara, en instinkt. ’Det är bara en hund’, hade folk sagt och förlåtit mig för att det inte alls var mitt fel. Som alla dom där bleka ansiktena på stan som speglade sig i varje skyltfönster, poserade som skyltdockor och köpandes kläder för att kunna säga till varandra: ’är jag inte fin idag?’ Det fanns alltid någon där som svarade ’ja’.

Jag ville aldrig bli som dom och just den rädslan drev mig. Den styrde varje steg jag tog, bort, bort. Jag ville aldrig bli som dom och jag lovade mig att så aldrig skulle bli fallet. Inte nu längre, det fanns aldrig någon av dom skulle ha dödat en gammal tant på det sättet som jag just hade gjort och lättnaden över att har bränt den sista bron tillbaka till deras liv fyllde mig med välbehag. Som en rädsla för främlingar alltid är en rädsla, i grund och botten: en rädsla för sin egen spegelbild. Jag tänkte inte ens på den gamla tanten som låg i rännstenen och dog nu. Hon skulle ändå dö snart och jag brydde mig inte särskilt mycket över det.

Hade jag förbrukat min rätt till existens nu? Eller hade jag helt plötsligt förtjänat den, genom att göra något som betydde någonting: något som visade att jag lever? Jag lever. Mitt namn i tidningsbokstäver, på löpsedlar uppklistrade som affischer och "wanted man"-rubriker i old western style. Folk som vänder sig om på stan och viskar: ’pschh-pschh, är det inte han?’ Det är väl det vi kallar liv?

Så nog levde jag.


13 januari

Satt några timmar på biblioteket och läste vetenskapsmagasin. Det stod om hur det kom sig att man inom den katolska kyrkan kunde köpa sig syndernas förlåtelse under medeltiden. Det hela började med att den katolska kyrkan befann sig i krig mot islam och att den islamistiska sidan hade fördelen av att det enligt deras tro var ett heligt krig och där dom som dog i strid därför skulle bli martyrer och garanteras plats i himmelen. Den katolska kyrkan kontrade genom att säga att samma sak gällde även för deras krigare. Men för att det inte skulle bli orättvist gentemot människorna som av olika anledningar inte kunde vara med och kriga så erbjöd dom också att man kunde köpa ett avlatsbrev, det vill säga syndernas förlåtelse. Detta urartade och när den katolska kyrkan i och med byggandet av katedralen i Vatikanstaten behövde mer pengar anordnades mässor och kampanjer där folk lockades till att köpa dess avlatsbrev.


14 januari

Kan inte se hur våra hjärnor inte är totalt deterministiska. För att anta att det är så krävs egentligen bara ett enda antagande: att våra viljor styrs på neurologiskt plan och inte ens det, men att mentala processer, så som tänkandet, finns avbildade på neurologiskt plan. Om man kan se att en vilja, eller någon annan mental process, är styrd eller på något sätt finns avbildat på det neurologiska planet, likt neurologiska sammansättningar, så inbegriper det att våra mentala processer i själva verket är neurologiska processer. Om man då skulle säga att det finns en vilja, någonting annat, som i sin tur styr dom neurologiska sammansättningarna, så hamnar man i ett cirkelargument där viljan styr neurologiska sammansättningar samtidigt som viljan är neurologiska sammansättningar: alltså att neurologiska sammansättningar styr viljan. Jag kan inte se något annat alternativ och jag kan inte se hur detta inte skulle innebära determinism. Även om vi kan påverkas av andra kausala inverkningar som i sig inte behöver vara deterministiska, sådant som vädret till exempel, så gäller fortfarande att viljan är deterministisk därför att den är styrd av någonting som bestäms utan att vi kan råda över det. När jag säger att allt är deterministiskt så menar jag därför inte att allt är förutbestämt men att våra hjärnor är bestämda och att det står utom räckhåll för oss att bestämma någonting själva: dom neurologiska sammansättningar och den mentala processen kan i själva verket styras av slumpen, sådan som hur olika atomer slumpvis krokar ihop med andra atomer och om detta säger jag ingenting. Det enda jag säger är att vår vilja är bestämd och att vår vilja därför inte är någon vilja, men bara ett uttryck för den mentala process som gör det möjligt för oss att välja eller att inbilla oss att vi väljer: trots att valen vi gör inte är några val utan något som styrs av vad som händer på neurologiskt plan. Inte heller denna ståndpunkt är särskilt ny eller på något sätt kontroversiell, för det är så vi fungerar och det är det vi tar för givet i vardagliga situationer. Att saker är styrda kausalt och när vi försöker förklara en människas handling så ser vi till olika aspekter som vi tror kunde ha inverkat på varför människan i fråga handlade som den gjorde. Att han alls hade ett val tar vi för givet i samma sekund som vi börjar titta efter andra aspekter till hans handlande än just att han var tvingad till att göra så, då svaret på frågan vi söker är: varför valde han att göra så. Jag säger heller inte att människan inte har en vilja sådant som vi ser det: vi har en vilja och det är min vilja att sitta här, men min vilja är styrd och bestämd och jag kan göra vad jag vill men jag kan inte vilja vad jag vill! Frågan vi söker svar är således denna: varför valde han att handla så? Denna fråga kan vi besvara och vi besvarar den genom att koka ihop alla möjliga aspekter som anses vara relevanta, gener, miljö, etc. och när vi lägger alla dess olika aspekter sida vid sida så ser vi också att människan i fråga inte hade något val utan att valet var förutbestämt därför att viljan är styrd av dessa andra aspekter (vilken den inte kan styra över) på samma sätt som vårt handlande är styrt av viljan. Att vi ändå bestraffar dom som handlar fel, trots att det inte är deras fel att dom handlar fel då dom inte kan råda över sina handlingar, är inget konstigare än att vi skjuter ner vargarna som hotar vår boskap.


15 januari

Att det mentala, såsom tänkandet, inte borde ses som en process i hjärnan utan istället som någonting som händer utanför och att hjärnan är en kameralins, ett objektiv, ett teleskop, en kikare, ut mot denna värld, denna mentala sfär så att våra tankar dom producerar vi inte, eller skapar på något sätt, utan skannar och zoomar in från denna mentala sfär.