Madchester

Och vi var 17 år och det var kallt ute och det blåste och vi cyklade och skulle bli fulla ikväll. Vi skulle bli fulla ikväll. Och det regnade. Det var öl, sprit, och vin. Och en svart ryggsäck med kardborreband hade någon packat ner en stor flaska sprit. Det var där jag såg den för första gången, och allt blev så uppenbart. Stone Roses - Stone Roses. Det blev så jävla uppenbart. Vi skulle dansa ikväll. Och jag såg omslaget, citronen mot bakgrunden, och det vackert och jag visste att jag att där låg en hel generation begraven, en hel kultur, ett helt jävla Madchester. Och jag ville krypa in i skivan och bara vara där och dansa. Det var Englands hippie. De som överlevde vintern i Woodstock, som om de en kväll bara gav upp och lade ner allt snack om politik och bytte ut John Lennon mot lite dansmusik och bara ville dansa och vara lyckliga, och knarka. Och inte bry sig. Det fanns en ny beatgeneration. Och den växte upp i Manchester, bland gråa radhus, i ett grått moln av morgondis och avgaser, och på gator där allt såg likadant ut. Det växte upp en generation som inte längre orkade bry sig, och det fanns ingen plats för dem, för det fanns inga dansgolv. Och sen kom The Factory. Och Shaun Ryder, som bara älskade musik, och älskade så passionerat och så mycket, så att kärleken bara blev tydligare och tydligare, och ur den växte ett geni. Ett geni som gick från band till band och exploderade med Happy Mondays. Och det var människor som samlats, och människor samlades runtomkring Stone Roses, och Manchester är fortfarande fylld av historier och berättelser om dagen då "Fools gold" släpptes. Hela Oxford street vilar på berättelserna om dagen då "Fools gold" kom. Som om Messias var där. John Squire hade gjort sitt mästerverk. Och människorna som samlades runt Stone Roses och Happy Mondays sökte dansen, det var människorna som aldrig hittade The Smiths eller Joy Division, för att Morrissey och Ian Curtis aldrig var någon vän, aldrig gjorde livet så jävla mycket bättre, de var gudar, på sitt sätt, de var där för att avgudas, men aldrig för att hållas i handen, aldrig för att dansa med. Och skillnaden hette Oscar Wilde, och Morrissey och Ian Curtis skrev som Oscar Wilde, de förlorade sig i samma poesi, förlorade sig själva som Oscar Wilde, bara för att skriva likadant, och falla ner i samma grav som Oscar Wilde, som så många gjort förut. Där fanns självutlämnandet, att stå ensam mitt i Manchester och bara vara liten. Där fanns föraktet för samtiden, för den tid de levde i, som att de hade allting inom sig, redan. Och allt var på liv och död. Madchester visste ingenting, och var inte förlorade. De ville bara ha kul. Och när Ian Curtis och Morrissey byggde sin lyrik på gamla Wilde-noveller, så gick Happy Mondays och Stone Roses runt i Manchester, runt längs de oändliga stenmurarna runt de oändliga radhuslängorna, och samlade ord från allt som stod klottrat. Det är skillnaden. För gatans poeter är alltid mitt i. Oscar Wilde ställde sig ovanför och kollade ner.