Arga leken börjar nu.

Oförmågan att göra vad som behagas och bör göras. Oförmågan att få tummen ur röven och förtrycket från tummen i röven när den rullar runt på ändtarmens väggar. Dagar som går, och rullar så ynkligt förbi, ömsint vin - ömsint dansk fatöl, bara dagar med för mycket Bright Eyes och Red house painters och Tindersticks. Bara dagar man går utan att veta ett skit, inte veta ett piss, och bry sig om mycket mindre än så, eller bry sig om allting. Naturkatastrofer i Asien, små barn med döda föräldrar, små föräldrar med döda barn. Vänner i för stora kläder, som bara dör. Jag sätter på radion, om jag bara kunde fly och komma tillbaks igen: om jag ändå kunde fly med kärleken. Jag drömmer drömmar om att inte få låst mitt cykellås, när alla andra tittar på och väntar på mig. Jag drömmer drömmar om en nyårsfest där alla försvinner, jag går på toaletten och sen är ingen där, så jag tar bussen till stan och missar tolvslaget. Sen frågar någon någonting och jag vänder mig om, i tystnaden, av att bländas med för mycket solljus och för många blickar. Så jag vänder mig om, ramlar ihop på golvet, och somnar om igen. Och Bright Eyes på morgonen, jag vet hur allting ska sluta. Conor Oberst är större nu, men inte stor än. Tindersticks första skiva är fortfarande Tindersticks bästa, och jag försöker övertyga alla om det, varenda en, varenda jävel, på varje fest och efterfest, på varje jävla maskerad, ha!, smink som rinner och maskaran som en förorenad flod, läppstift som stryks ut och halas ner och tvättas bort med salivet av en annan man, blonda slingor vevas ihop till bollar och toffsar och piercingar krokas ihop och krokas fast som ankare och båt på ett väldigt stormigt hav. Och jag ropar "Tindersticks!" så att alla hör. TINDERSTICKS!!! Blood, Whiskey and water, Patchwork, City sickness. Jag ropar TINDERSTICKS, mest för att ropa någonting, ha någonting att ropa, och ropa någonting som inte någon förstår.

Arga leken börjar nu.

Jag är redan på väg därifrån.

Ropar och flyr och springer därifrån för festerna i stan, tar bussen eller spårvagnen och missar tolvslaget. Det är över nu, vaknar upp till Bright Eyes, ser solen gå i moln, och läppstiften som två klumpar på min kind, klet, som tapetklister och saker som fastnat från dagen i går: cigarettfimpar, portionssnus, och en använd kondom. Sugmärken eller blåmärken, jag bryr mig inte, och vad är skillnaden, ändå.

Ändå.
Ändå.
Ändå.

Popkonst, ta mig härifrån.