Popkonst # 1 - Mannen på bilden

Ni vet, man orkar inte med och jag ska skriva storyn om mannen på bilden med en skön dialekt, en skön småländsk dialekt. Och spydig, pryd, snobbig, fransk accént. Han läser romantikens sista sidor och vågar inte vända blad, han dricker vin och är rädd för att korken ska gå av, han är ensam. Låtsasfransman, bara för att ingen verkar förstå fransmän här, och ingen förstår honom, ändå. Med baskern på sned och socialismens löften och rop på demokrati som rädsla; inte för den han är, men för att lämnas ensam kvar att dö i en misslyckad revolution. Socialismen genom två suddiga läsglasögon som läst för mycket Rousseau och Voltaire och Montesquieu, sett för många franska filmer, sett Truffaut och sett "Jim et Jules" för många gånger, sett Jim följa med Jules och dö. För mycket klassisk musik, och vad händer sen? Han lägger sig ner och dör, eller lever kvar med den klassiska musiken och rött vin. Rött vin och en tavla av Monét. Så många hjältar, och han springer efter allt han ser. Så många franska hjältar, och ingen bryr sig om honom längre. Socialismen genom två suddiga läsglasögon utan modet, eller staken på sned, för klen för att vända blad, för vek för att bara gå därifrån. Som "Skriet", precis som "Skriet". Rädd för människor, rädd för att lämnas ensam utan ett "hej då", med ett svek i bakfickan, utan någon där som vinkar "adjö" på en tågstation, och vinkar länge, och inte slutar vinka förrän tåget är långt därifrån.