"Who's got the crack?"

Oahhh vad fan... jag drömde i natt igen, inte roligt precis. Jag drömde att jag sprang runt på ett tåg och sålde mig. Jag vill dansa till Moldy Peaches, jag vill dansa till "Who's got the crack", och jag tänker på att vara 15 år, full, och lyssna på "Die Mauer" med Ebba Grön, på högsta volym. Och vara sur på allt som finns över, allt som finns och regerar och hänger ner från taken och hänger ner över våra liv som strängar av spott och saliv och strängar av snor från en näsa full av hår som sticker ut som en bläckfisks armar ur näsborrarna. Jag lyssnar på "Who's got the crack" och någon gång blir jag väl också stor. Vi snackar om pengar och rikedom när alla andra gått hem och vi snackar om att sälja oss för pengar och sen sålde jag mig på tåget till Luleå, jag dansade och fick pengar och jag log åt alla som tittade på och vem fan är jag och vad är det med mig, för det är nytt år med siffror och liv och statistik över de som inte lever längre, vi fastnar i talen och jag undrar om vi betyder mer, så mycket mer egentligen. Så jävla mycket, eller bara lite grann. Jag lyssnar på Moldy Peaches och jag lyssnar på The Tough Alliance "Make it happen" för att det är ett jävla drag, och för att den är till för oss som dricker oss fulla på vardagar och slår sönder allt vi ner och sparkar på de som står kvar, och vevar och slåss som i en dans, som i en trans, och jag sjunger för jag vill inte vara med på festerna där alla blandar drinkar som de hittat i dyra drinkböcker och de dricker rött vin ur glas och ser så himla vuxna ut, så medvetna om allt de gör, och så förnäma och pryda och stolta. Jag ska väl åka dit ikväll, well, men jag vill inte vara med, för sån vill jag aldrig bli. Och jag lyssnar på Moldy Peaches "Who's got the crack" för att hela tiden påminnas om det.