"Nebraska"

Jag hittade min "Nebraska", till slut.

Det här kommer bli en orgie av tårar. En kärleksförklaring, inte ens ett försök att förstå vem jag är. Som alltid annars. Som att se Johnny Holm sitta med en lunchbox på en svetsfabrik någon-jävla-stans och höra att sonen har tilldelats bragdguldet. Och, bara svara med ett: "ja". Tänk på det. Ett "ja". Inga stora bokstäver, inga utropstecken. Men "små bokstäver är också bokstäver".

Jag hittade min "Nebraska" och jag ser Bruce Springsteen stå och hoppa sönder ett Ullevi, och ett Ullevi till. Och jag är bara glad för hans skull. Nej. För jag var inte där. Jag var inte i Athen, jag såg inte ens Stefan Holm live när han klöv världen i två delar, den ena med bara han och hans farsa, och den andra delen, med resten i. Och mellan det, broar av journalister som nästan alltid skulle försöka förstå, men till slut lät allting vara. Det är för svårt att förstå, det är alldeles för svårt att förstå, och vi är bara glada för hans skull. För hans och Johnny Holms skull.

Jag var inte ens där, och jag sitter och lyssnar på "Nebraska" och jag är glad för Bruce Springsteens skull.

Och jag är glad för att Johnny Holm fick komma till Athen.

Jag är glad och orkar inte bry mig mer. För så fort Stefan Holm hoppade 2.34 i sista hoppet, så klev han härifrån, från alla vanliga människor som oss.

Som Bruce Springsteen, och det kändes som att han sa hej då med "Nebraska". Han sa nog verkligen hej då med "Nebraska".

Och jag säger hej då till Bruce Sprinsteen med "Nebraska". Och jag har aldrig kallat honom för "the BOSS". Ha.

Ha.
Ha.
Ha.

För jag har aldrig kallat honom för "the BOSS". Och jag kommer aldrig kalla honom för "the BOSS". I så fall dör jag hellre.

Highway patrolman, för fan. Där är han. Den riktiga Bruce. Och där är han inte ens sin egen boss. Den riktiga Bruce Springsteen är vek och klen och minst i hela världen.