Den 11:e juli

10:11, fan. Fick ett brev med en räkning på från tiden i England. 500 pund för obetald fastighetsskatt. Hur fan ska jag göra nu?

11:01, uppviglad, mot en parkbänk i stan. Knullad för sakens skull. Och lämnad ensam, övergiven, för folket som går förbi att spotta på, skratta, och se ner.

21:00, äter räkor! En kopp kaffe efter maten.

21:54, Strange one’s bild är klar:



(Finns även i fem andra versioner, några gröna, och så, men den här hade nerv, som om skrivbordet brann, och lampan på boken, kanske ett kärleksbrev, några ord som vaknade till liv och tände eld på allt som rörde sig, men Strange One dricker rött vin ur flaskan, som om ingenting har hänt, för Strange One har lämnat allting bakom sig.)

22:26, tittar på TV:n, konsert för Mandela på SVT 2, i Tromsö. Allt är patetiskt. Folk står i en stor samling för att känna sig som en del i samlingen, och sugas upp av sammanhanget, till att vifta med armarna, klappa händerna över huvudet, för att alla andra gör så, och för att man borde göra så när man står så många människor bredvid varandra, man borde göra något. Jag skulle vilja se en och en stå där, ensamma, och reagera som dom gör nu. Det hade varit helt absurt.

22:36, Flaming Lips – In the morning of the magician… “As the dawn began to break, I had to surrender”. Vad kommer all fin musik ifrån? Och alla fina låtrader. Från månen? Från rymden? Från en annan planet där alla gråter och går av för att somna mitt i stan, och födas på nytt igen. Där blåbär pratar med lingon och till och med tycker synd om polska bärplockare som bara får 13 kronor i timmen, för att böja sig så där. Och döda dom. “Och döda oss”, säger lingonet till blåbäret. “Till vilken nytta?”, svarar blåbäret. “Tagga ner!”, säger lingonet, “för den polska bärplockarens skull och några srammlande mynt i hans ficka!”. “Vad bra”, svarar blåbäret, ironiskt. Och så skrattar dom, som “Keno”-reklamen, när de tre männen sitter på stranden, i solstolar, och börja skratta.

23:45. Nej, det är ingenting. Det är bara mitt illa skavda ollon, som blivit blått igen.

00:22, det regnar. Forumet är rätt så dött. Regnet slår mot taket, verkligen. Kaffekokaren har stått på för länge. Så att det luktar kaffe i hela rummet. Har på mig hörlurarna, och lyssnar högt, vrider upp volymen så att huvudet skakar, ding-dång, king kong 47, nästan stukad, lite till och 02:39 in, där är allt bra säger Calleblodig. Lyssnar igen. Amadou & Miriam, Ibriwan. Straight outta Mali. Skickar en schlager tillbaka. Han säger att han känner igen titeln. På MSN. Fönstret blinkar frenetiskt, han frågar misstänksamt vad det är för nåt. A different kind of love. Säger inte att det är schlager, han skulle bara tacka nej. Och skratta med sån där stor mun, åt mig, för att han tror att jag är en sån där schlager-kid. Hur kan man tro nåt sånt?

00:46, Tindersticks och Tom Waits. På Winampen. Också, Clienteles “Suburban light”-skiva. Det känns som att Tom Waits och regnet hör ihop, kommer hand i hand och kastar sig över mig. Letar ord i skallen, tar av mig hörlurarna. Kan inte tänka klart. Kan inte gå klart när dom bygger tunnlar under stan. Led mig, förfara dig över hur liten jag är. Tyck synd om mig, för allt det där. Kyss mig, så springer vi långt härifrån. Där folket är som du och jag. Men det regnar, och smattrar på rutan och Tom Waits står nog på andra sidan och skriker uppgivet, att han står där, och att jag ska släppa in honom, men jag ser honom inte. Så jag kan inte. Förlåt. Alltså, förlåt. Jag går ut, för dropparna. Försöker räkna dom. Regn, regn. Regn. Försöker fånga dom. Tycker så synd om dom, oskyldiga dropparna, faller hela vägen från små, nätta, moln, för att störta, hjälplöst, mot stenhård mark. Och dö. Rinna bort i gyttjan, trampas på, och åka ner i brunnar, över trottoarkanter, och beblandas med avlopp och cigarettfimpar. Varför är världen så ond? Så förbannat ond. Försöker fånga dom, dropparna. I ett glas. Under stuprännan. Och ett glas, som jag ställer på bordet vid sängen och värmer upp till en kopp te, på spisen, med några smulor Earl Gray. Och ner i magen, somnar.

01:02, tangenterna smattrar, som regnet mot rutan. Dom kanske är rädd för mina fingrar. Stackars dom. Men jag kan inte låta bli.

01:10, skriver i skunkdagboken. Allmänt. Försöker vara oberörd, för tjejen som kanske går in dit ibland, och läser, blåbärar sig fram, mot hårda armbågar och en ensam rygg, blodig, pinad, slagen, ärrad, försöker låtsas att hon inte finns, om hon bara läser det.

01:17, en tallrik corn flakes. En mugg te. Röker en cigg. Billiga cigg från Liedl. Brinner snabbt, och därför röker jag frenetiskt, flåsar, som om jag sprang ett marathonlopp, och andas ut, blåser ut röken från lungorna, straight outta lungorna, nästan spottar, som om jag hatar den. Röken. Ska aldrig köpa såna cigg igen, det är inte värt. På corn flakes-paketet står det att man kan köpa en temugg för 60 spänn, jätteful. Vem fan köper sånt? Stackars föräldrar, till redan bortskämda barn som får för sig att köpa allt sånt, och gå på. För att bara få.

01:28, Calleblodig told me to… att göra en topp20-lista över dom bästa skivorna på 2000-talet. Alltså: Strokes.. Anthony & the Johnsons.. Håkan Hellströms debut… Khonnor kanske.. Och sen då? Libertines debut, typ. Ja, fem stycken. Puh. Listor är jobbiga och jävliga, för dom betyder alltid någonting. Och man kan verkligen gå runt i stan, och ramla på gator och bara tänka på om förstaplatsen verkligen är värd sin förstaplats, eller om någonting bra, inte kom med.

01:40, “ jag försökte rädda en snigel över cykelvägen igår men den klibbade fast sej å då tänkte jag att den fick skylla sej själv.” Först: pffft! Sen: HAHAHAHAHA!

01:46, spelar Bright Eyes-skivan, den där, braiga, “I’m wide awake…”, och fan. Kommer ihåg hur jag älskade den. Som fan. Spelar Khonnor “Phone calls from you” och kommer ihåg konserten på Sticky Fingers i Göteborg, när han kastade ut bananen, och min kompis tog upp bananen från marken och kastade tillbaka den på Khonnor himself, så att han fick den på bröstet, och skrattade lite försynt och verkade tro att alla därinne hatade honom. Och jag hatade min kompis för att han inte fattade hur blyg och rädd Khonnor var. Och ville sjunka igenom golvet, men skrattade. Och han skrattade. Och nu är det rätt så kul.

02:00, visa män i skägg på TV:n sitter i soffor, med benen rätt så brett isär, armarna i kors, och förklarar för alla oss, småttingar, hur världen är. Så att vi ska lära oss. För dom vet ju, typ. Ha, fuck dom! Dom lever i en annan tid. Fuck dom som lever i en annan tid, men ska berätta som om dom vet. Dom vet ingenting. Hade jag varit där, eller ens i närheten hade jag sprungit fram till dom, framför kameran och ryckt åt mig mikrofonen och sagt att dom har fel. “Ni har fel, ni har fel”. Ungefär som Michael Moore på Oscarsgalan.

02:12, “When everything is lonely, I can be my own best friend. I get a coffe and a paper, have my own conversation.”

02:13, Lua igen. Kommer ihåg när jag hörde låten första gången, i hennes säng, sittandes ungefär så som jag sitter på bilden nedanför, lutande mot väggen som om sängen lutade 60 grader utåt, och ut för ett stup, ungefär så och jag stirrade bara rakt fram och hörde låten och tänkte att alla ord passade in som blåmärken på min kropp, om bara någon hade slagit mig hade jag fattat varför jag alltid mår så dåligt, om jag hade haft en dålig barndom med farsan som piskade bältet varje natt, då hade verkligen haft någonting att slåss emot, men jag har ingenting, bara mig själv, to blame, och jag satt där och lyssnade på låten, sist på en “Sonic”-skiva, och hon frågade om det var något som hade hänt. Och jag svarade att det inte var någonting som hade hänt. Och satt kvar.

02:33, Calleblodig säger att “Yankee Hotel Foxtrot” är skitbra. “Yankee hotel foxtrot” är skitbra, verkligen. Sätter på skivan.

02:36, “Eternal sunshine of a spottless mind”, och stunden på isen, med billyktorna i bakgrunden som ser ut som bara helt vanliga lyktor. 2000-talets bästa, vackraste, filmscen, i alla fall. Eller regnet av paddor, i Magnolia. Edvard Nortons misshandel, i Fight Club. Men vad vet jag, egentligen.

02:40, jag älskar verkligen Jesus etc. En sån låt som alltid är med på alla blandband som finns, för att förklara hur liten man är. Och olycklig, och hur synd det är om mig. Och paint-målningar på omslagen, med för mycket symbolik. Streckgubbar, som går av. Några ord poesi på baksidan. Som om folket skulle förstå, ändå. Finns inte. Går inte. Gå av med mig, jag kan bryta av dig på mitten, om du gör mig hel igen.

02:43, går in på Lingon.nu för att se om hon läst min dagbok. Hon är online, men vi pratar inte. Jag skrev att hon hade glömt sin Laika-skiva hos mig. “Du har glömt din Laika-skiva hos mig, bara så du vet.” PUNKT. Jag ville förstora punkten tusen gånger, och göra den rosa. Som en studsboll, så att hon fattar att det var punkt, och sen ett slut. Och Laika-skivan ligger dammig på skrivbordet, som ett skilsmässobarn. Jag var med när hon köpte den, och sen efter det gick vi till Publik och käkade tortilla-chips och dipp. Sen gick vi hem, och älskade.

02:56, uppdaterar Havanna för att kolla om någon har kommenterat någonting. Det har blivit en ovana. Havanna, flobber-chattet, gästboken, och ut. Jag är fast. Fast, fast, för så nära får ingen gå.

03:01, done, färdig med en bild till.



03:11, börjar bli sent. Ska gå upp 07:00 imon, bära ut en soffa och en säng till en lyftvagn. Sen lägga mig igen.

03:21, snackar med en kompis till mitt ex, nu. Försöker vinna över honom på min sida, till min del av stan. Så att hon ser, att jag fortfarande finns. Skriver om Skottland, och han skrattar för han är stukad, och vad gör det om hundra år, men nu, när jag behöver någon att fånga och dra över linjen mellan mitt och hennes, så skriver han i alla fall: “hahahaha!”, i varannat meddelande, och det värmer mig verkligen. Berättar om när Tobi, Tobi, och Jonas, och jag sa: “Say it loud and say it proud, I’m black and I’m hanging from a tree”, till alla vi mötte, och ingen fattade nåt. Blink-blink: - “Hahahaha!”. Yes, säger hej då. Han säger att han är stukad igen. Vi skriver, “puss”, och “natti!”. Och sen, slut.

03:30, I just wasn’t made for these times.. bloggen!

03:44, går och lägger mig. Lyssnar på “Birds and ships”, från Mermaid Avenue. Med Wilco och Billy Bragg. Men vem är tjejen som sjunger? Hon måste vara skitsöt. Tänker att det är den finaste, vackraste låten som spelats in. Som en stilla, ljummen, sommarkväll vid bryggan. Med två glas, och en flaska rött vin, på en filt.

03:46, natti!