I said forever my love

Två dagar senare åkte jag till Indien. Jag satt i hennes säng och undrade hur allting skulle gå. Trodde kanske att det skulle bli vi två. Och jag skulle verkligen sitta där, med kudden i min famn och vänta på att hon skulle lägga sig ner. Som om jag lockade fram henne. "Kom hit, kom hit.." viskade jag, och blinkade med ögat. Så kom hon, långsamt och kröp upp mot mig, jag lade armarna runt henne. Och vi satt där och bara lyckliga över att kunna vara så nära varandra. Jag ville krypa närmare, men det gick inte. Hon luktade gott, hade precis duschat och luktade ingenting annat än sig själv, och sin kropp. Hennes hår var blött, men jag lät hårstråna stryka över min kind.



Och vi började läsa en bok, på skoj. Och skrattade åt allt som stod där. Höll boken upp och ner. Log, kollade på bilderna, omslagen. Dagensskiva.com, i pocketformat.



Och så kysstes vi hej då, till slut. Jag skulle gå hem, och packa väskan. Tiden stannade, allt stod still. Inte ett enda ljud hördes. Inget knastrande. Inget brus. Bilarna på gatan utanför, verkade vara så långt borta, och på väg mot ingenting. Hördes inte. Bara våra andetag.

Vi hade lyssnat på David Bowie, men skivan tog slut. Och det kändes som att jag aldrig skulle komma därifrån, och inte ens försöka, resa mig upp och gå. Dumma tanke. Det var vi två. Och vi skrev 4-ever i varandras pannor. Vi hade skrivit kärleksbrev också, och jag stoppade ner hennes brev i fickan, ihopvikt, fint, som om det var ett pappersplan jag vek, för resan till en annan värld.

Sen reste jag mig upp, tittade ut. Kysste henne igen, kysste henne igen, sa "hej då", så tyst jag kunde, och stängde dörren försiktigt bakom mig. Det kändes som att jag gick ut i mörkret, som om jag gick ut rakt för ett stup, men när det hade gått en stund, kunde jag känna stenplattorna under mig, alldeles för sant, alldeles för hårt. Och när jag kom ut, hörde jag en söt röst från dörröppningen: "En puss till?". Och jag gick upp för trapporna, över stenplattorna, lade armarna runt henne, och kysste henne länge. Länge. Länge. Kanske den längsta kyssen i mitt liv. Och min sista, kändes det som, när jag återigen vände mig om och gick ner för trappan och ut i stormen och låste upp cykeln och satte mig på den blöta sadeln och bara red på vågorna hem, motströms, och cyklade ner i varenda pöl så att det skvätte upp i ansiktet som smutsiga tårar på en glansig kind.

"I said forever my love".

Det blev aldrig vi två igen. Jag åkte till Indien, och tappade nog bort henne där.

På hennes lapp, kärleksbrevet, det hon gav till mig, och det jag så försiktigt hade vikt ihop, hade hon skrivit: "Jag älskar dig, och jag kommer älska dig i hela mitt liv, kyss din."