Drömmarna..

Jag åker bil från Malmö till Övre Kågedalen. Vill leta lik på vägen, och kanske begrava någon. Jag ser på håll hur folket rör sig, och inte bara fångas in av vardagens tristess. Vem har sagt att den finns, vem har bönat och trånat efter dess tristess? Vem vill ha den, och varför inte bara döda den. Går inte, går inte. Säger okända röster, på håll. De talar i tungor, de vill förleda oss. Det går inte, det går inte. Säger en dov stämma, några kloster byggs. Någon drömmer en dröm och får för sig något, kom så startar vi en religion. Och det går inte, det går inte, inne i hjärnan, snurrar runt, ah: det måste vara Gud! Och en sekt till, sen en sekt till. Jag har också drömt drömmar om fulländning, men inte fan behöver såna drömmar betyda någonting mer, lika lite, som alla drömmarna om hur liten jag är, och att vakna upp i en kropp som ändå är så stor, att jag ibland, på morgonen efter, går vilse däri. Jag drömmer drömmar om att jag en gång stod längst upp på en backe och tittade ner, och såg att någon var där, kanske några, men inte fan vaknade jag upp dagen efter och sa till dom att gå efter mig, kanske plocka ner några palmblad för min skull, inte fan vill jag ha några lärjungar även om jag en gång drömde att det fanns en liten stackare, en liten unge, som gick efter mig, vart jag än gick. Inte vill jag ha en sån, varför, därför, att jag i alla andra drömmer att jag följer efter dom som skickade mig hit, och redan blivit trött nog, utsänd på uppdrag, utan att veta för vilken sida, på en grind, med dinglande ben, och jag följer efter dom som går på gatan under mig, förbi mig, och bort på lagom avstånd att inte känna min andedräkt våt mot sin kind, inte höra hur jag flåsar upp nästan allt jag svalde ner förut, svetten på pannan, inte känna svetten skvätta, eller höra mina tunga steg, när sulorna slår ner, som kratrar i betongen, och misären i cementen, sitter i min frisyr, inte heller känna den, jag följer efter alla dom som ens lärde mig att gå, men de har så utan räckhåll försvunnit bort ur synhåll, när de märkte att jag också lärde mig att gå, genast gick ett steg för långt, enbart genom att bli kapabel att gå efter dom. Och jag har drömt såna drömmar länge nog, och blivit alldeles för trött för att följa dom. Därför, låter jag inte heller någon följa mig, ens i drömmarna.