Topp-10, 00-talet.

Halva 00-talet, och 6 månader:

1. Eternal Sunshine of a spottless mind. Det vackraste av det vackra, förvirrade, förlorade, borttagna, ängsliga. Livet är så skört. Så jävla skört. Som snöänglar i snön.

2. The Strokes - Is this it?. Knocken, explosionen. Energin. En ny tid, med nya liv. Med stilen, lika mycket som musiken. Last nite, vrålade ut. När natten var sen. Vi dansade alltid en gång till, den vintern. Jag ville se ut som Julian Casablanca och började röka ibland. Bort med det gamla, in med det nya. "Is this it" är skivan för vår tid, för vår generation. För den förändrade allt. Verkligen.

3. South Park. Fortsatte sin erövring in på 2000-talet. Förlöste mig, och alla som kom i dess väg. Med parodier, och ren jävla, ironisk, satir, om saker folk inte ens ville prata om.

4. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg. Vad säger man? Ingenting. Vad ska man säga om sånt här. Om sånt här, jävligt, innerligt, insnärjt innuti, och uppsnärjd i det blå, så satt vi en hel sommar på tak högt över gatorna och lät neonskyltar verkligen blända oss, hos skatorna. En av världens bästa skivor, ever. Men allra främst, ett sätt att vara. Plötsligt blev det okay, att vara gråtig, velig, vilsen, sjunga falskt, knarka, älska, inte älska, ångra sig, ligga på botten av ån, och allt var Håkans fel, eller förtjänst.

5. Zlatan, klacken - EM 2004. Anders Svensson 2002, men det här var värre. Större, för stunden oslagbart. Att skrika så högt, så att fåglar trillar ner. Och ett hav av fulla teens, framför en dåsig storbildsskärm på Hultsfred exploderade, verkligen. Suddig, bild. Så suddig, så att det på reprisen först, då, blev tydligt, att det var Zlatan som gjorde målet, Zlatan, Zlatan, och han klackade in bollen, klackade, Zlatan klackade, och när reprisen bara sett bollen mot Zlatans klack, började alla jubla igen, och skrek sig hesa, och exploderade, lite till.

6. M Ward. Med sina två skivor, och ett axplock låtar: Som verkligen, fick stjärnor att tindra: 1. Fool says, 2. One life away, 3. Helicopter, 4. Fuel for fire, 5. Vincent O'brien.

7. Dexy's Midnight Runners - Live i Manchester. Det var den knytna näven som gjorde det. I början av konserten, och Kevin Rowland kom ut, med den sträckt mot taket, och var precis så cool som alla som redan visste hur cool han var, hoppades att han skulle vara, också ikväll. Men för alla andra, som inte fattat, så var han säkert en pinsam gubbe i kostym, och solbrillor, inomhus. Hallå, liksom. Men det fanns ingen plats för dom. Där. Kevin Rowland var gud, en kyrka, och Judas Iskariot, på samma gång. Spelade ingen roll, han sjöng "The last waltz" som om han hade varit där, på riktigt, men nu vänt sig om och lämnat allting bakom sig.

8. Stefan Holm - OS-guld, Athen 2004. Och den lilla, stackars, mannen, som inte fattat att man inte kan hoppa höjdhopp om man är så kort som han. Och alla tyckte synd om honom, som inte fattat det, och offrat sitt liv, för ett OS-guld, som inte var till för honom, och en prispall som högre än den högsta stegen, att klättra upp för, och han skulle typ missa medalj igen, som i Sydney. Och alla skulle tycka synd om honom och han skulle aldrig ha fått plats i den där lilla, jävla, buren, i På Spåret. Om inte.. Det funnits ett, enda, hopp, till. Han hade inte hoppat 2.40 heller, och hela hans liv hade slutat i misär. Om inte.. Det funnits ett, enda, hopp, till.

9. Anthony & the Johnsons - Today I am a bird. En ny värld. Som ett mörkt, stort, valv. Och tyst. Sen gick alla vilse där, 2005.

10. Dogville. Kronan på verket. Hur människan fungerar, i grupp, mot främlingar. Och vi har alla varit där, och jag satt inknökad i en avlång biohall och har aldrig sett människor sitta kvar så länge efter att filmen tagit slut. Tagna, naglade, bankrade i skallen, hur onda vi är. Människan, är verkligen kuk.