Jag ska sjunga i deras öron..

Jag ska se folket springa i sommar, jag ska klättra upp i varenda träd som finns och täcker allén. Jag ska skrika, vad folket skriker högst, viskade alltid någon först. Jag ska leta upp den jävla någon, och skrika i hans öra, att hans ord är bra. Jag ska ramla förbi de rika jävla cheferna i Näset, kommer hem, puttrande, till välmonterade liv, fulländade skäggstubb, även på morgonen, och om inte jag också hade skrivit Allen Ginsbergs ”Howl!”, hade jag inte bara askat pennan i muggen bredvid och låtit bli att tända den vid liv igen. Jag ska ramla förbi dom rika cheferna, och kanske ramla över någon. Jag ska sjunga i deras öron, Håkan Hellströms falska gång, vagga orden i deras öron, så att dom vet att livet fortfarande finns, för såna som inte är som dom. Jag vill inte bli som dom. Släpp mig, och drömmarna, jag plockar ner löv, redan maskätna, för att så en allé på bakgården, begraver kvistarna i förmulten jord, som redan bakat in så många bruna löv förut. Den borde veta hur man gör, den borde veta hur man föder upp något nytt, ur något så till synes, förjävligt hopplöst! Och den får gärna begrava mig, om den lovar att ta mig dit, till festerna där folket är som du och jag. Nu. Jag behöver något, ge mig något. Jag har aldrig sagt att jag var bra. Det är sant. Men jag har heller aldrig bett om att få stanna kvar, och sitta här, på en grind, i en gränd, och ett staket, mellan två världar, där jag sitter nu. Ta mig härifrån. Ta mig, ta mig, ta mig, härifrån.