Jag ville ha kärlek som den var på film..

Jag bryr mig inte, när jag springer, så jag springer ifrån alla jag bryr mig om. Och springer, för att stå still, springer, för att stå still, som jag brottas med drömmarna, för att kunna drömma dom, drömmarna, en gång till. Som jag ger bort allt jag älskar, för att överhuvudtaget, kunna bli kär igen. Som jag rannsakar mig själv i spegeln, just för att hitta vägen därifrån. Hur jag hatar mina känslor, för att veta vad känslor är. Hur jag skriver ner allt det här, i ett tidsfördriv, och för många sömnlösa nätter, som sedan, ledde in mig på ett spår, jag från början, inte visste om, och sen dess, aldrig heller, varit beredd att gå. Men jag tröstar mig, att det är den väg, som alla måste gå, till förfallet, ner i graven, och jag är en sån som aldrig kommer kunna hålla fast min diamant. Jag är en sån som hellre gräver ner, det jag älskar mest, i rädsla för att tappa det, eller ramla omkull och slå omkull det, så att bara splitter, och vassa skärvor, täcker marken runtomkring.

Och jag är rädd för andra, när jag är ensam. Men då har jag mina ord. Och jag är rädd för mig själv, när jag är med andra. Och då har jag min blick. Som ofta stirrar, efter någonting, ett ord, att ta fasta på. Något uppenbart, när alla mina hjältar sitter på stjärnor som aldrig lyser klart, letar jag tindrande stjärnor för att komma härifrån. Det är självklart, men ibland, måste man lika förbannat självklart leta efter något uppenbart. Om ens för att orka gå, eller med detsamma, för att gå därifrån.

Kanske för att ta skydd, när stjärnor faller.

Och jag ville ha kärlek som den var på film, hon ville inte ens gå på bio med mig.

Jag är en vilsen man, jag är en torterad man. Jag är ingenting annat än mina blåmärken, än mina svarta hål i hjärtat, än mina tankar som sprungit bort. Så jag är ingenting, än det som var där för att döda mig, eller i alla fall förtränga att jag fanns. Och jag söker upp dom, för att de verkar vara de enda, som inte säger till mig hur allt ska vara. Jag har bara mina ord, och efter orden, kommer ingenting. Så, jag är ingenting.

Men ibland, springer jag förbi folk på stan, som verkligen, tittar så att man måste vända sig om och titta igen. Ibland, tittar jag in i skyltfönster, på dockorna, som verkar förföra, varenda morbid ängel, som då och då störtar dit. Och jag vill klippa ut deras ögon, öron, och blickar. Jag vill klippa ut doften av söt parfym, blommig klänning, med gräsfläckar, vissen sommarkrans, med vitsippor. Jag vill klippa ut allt, varenda ord, och klistra upp, spika upp, över mitt sovrum, som ett "Arbeit macht pommes frittes" (förlåt) för oss, som vaknar, och vaknar, men aldrig kommer därifrån. Drömmarna, som håller oss kvar. Jävla oss. Fy fan för oss. Fy fan för mig och mina ord.