Det finns en pojke, med en lillebror och en lillasyster.

1 juni, 2005: Hörde på TV att Håkan Hellström har flickvän nu, och kanske ska ha barn. Blev helt knäckt. Fan. Om han har det bra, varför inte jag? Det måste vara något fel på mig.

***

Och hon sa ”fan ta dig i slappetasken”.. och jag sa att hon skulle ta sig i fittan.

***

Hur egocentrerad jag är. Vad sa jag, och vad gjorde jag. Är det som anbelangar mig.

***

Det finns en pojke, med en lillebror och en lillasyster. Och en mamma som försvann. Och en farsa som stack. Han är 20 år i dag. Och hans mamma har åkt tillbaka till Libanon, och ska flytta dit. Sen fem år tillbaka är hon schizofren och går inte att känna igen, går inte ens att prata med. Hon tror på troll, och trollen styr våra liv. Hon är rädd för trollen. Och ringer ibland hysteriska samtal. Ibland gömmer hon dom, ibland gömmer hon bara sig själv. Nu bor han ensam i en etta lite utanför. I dag tog hans brorsa studenten. Och ingen av föräldrarna var där, och när vi kom till parken, stod han ensam där, med sin lillasyster bredvid och höll upp ett plakat med en bild på hans lillebrorsa, utklippt, fasttejpad dit. Efteråt bjöd han med oss, hem på fest, hos sig. Där satt vi sen. Han, och hans lillebrorsa och hans lillasyster. Han sa att han hade fått ett jobb, och nu kunde försörja dom. Och log. Sen sa hans brorsa att han hade tagit körkort. Hur, tänkte jag. Men frågade inte. I går var han på utvecklingssamtal med sin syster, som inte riktigt, fixar, gymnasiet. Men han pratade bara om sitt jobb, sitt nya jobb, och om sin bror, som hade klarat det till slut. Jag tror att även hon log.

A working class hero is something to be.

***

Igår på dagis stod jag på skolgården och vaktade några barn som stack till en slänggunga och därifrån ropade: ”Bamsefart! Bamsefart! Bamsefart!”, till mig. Jag svarade inte, utan stegade bara dit. Och de jublade, och jag bad dom hålla i sig hårt, ”för nu ska det gå undan, så det så!”. Och dom sa att dom höll i, en 7-årig flicka, två pojkar i 7-årsåldern, och en liten söt flicka, på 6 år. En sån tjej som ser helt vilsen ut, i alla situationer, men som alltid ler och en dag i framtiden kommer växa ut till den finaste poptjejen jag har sett, då. Med rak lugg, och sånt. Hon satt också där. Och jag drog gungan fram och tillbaka och sa, hela tiden, ”nu ska ni få bamsefarten ni bad om, är ni beredda?” Och de ropade varje gång: ”JA!!!”. Och jag putte gungan fort framåt, sen fortbakåt, tog kraftigt tag med händerna i varsin kedja som ledde upp från gungdäcket, gick in i mitten, lät gungan komma emot, och vände sen bara om, som en brottare gör en halvnelson, så gjorde jag, och försatte gungan i en jävla fart. Sån fart så att barnen först är tyst i fem sekunder. Och sen hör man bara ett susande ljud av deras öppna munnar, den kommande minuten. Efter typ 4 sekunder såg jag att den 6-åriga flickan hängde i en av kedjorna, och att hennes kropp hängde nästan vertikalt ut i luften och svajade som pollen. Efter ytterligare några sekunder började barnen på gungan att skratta och sa, typ ”Felicia, vad gör du?”. Och jag skrattade när dom skrattade, för att det såg så himla komiskt ut. Och sen släppte ’Felicia’ greppet, tappade taget, och flög ut på sanden och landande på rygg och blev liggande tyst i några sekunder, och sen såg jag tårarna på hennes kind. Jag kollade mig försiktigt omkring, om någon annan vuxen fanns där att se vad som hade hänt, och det stod några lärare längre bort, men jag hoppades att de alla hade tittat bort, just då. Och ’Felicia’ lade sig ner, och jag sa, ”Felicia, ska jag blåsa”, sen, ”Felicia, det går över”, och det enda ’Felicia’ sa de kommande minuterna, om hon ens svarade på mina tilltal, var ”mamma, mamma”. Jag satt bara tyst, och kände mig som världens dummaste människa.

***

Jag: ”Hej, Elsa, vill du ha kaffe?” Elsa, 5 år: ”Nej, jag dricker bara whiskey och vin.”

***

Vad vet du om kärleken, förrän du fördärvat den? Och vad vet du om kärleken, förrän du förbrukat den? Ingenting.

***

Hon älskade aldrig mig, men idén att älska mig. Som en rolig grej, att följa clownen på turné, tills han tappade masken och maskaran rann av. Tills han tappade bollarna i luften, och alla barnen grät. Hon älskade mig, som en principsak. Men hon älskade det, verkligen. Hon älskade att titta på mig, men hon älskade aldrig att höra mig berätta vem jag var, hon älskade mig inte när jag var den jag älskade att vara. När jag spelade en roll, som gick ut på att förinta den jag redan var, och gjort mig till, för att en gång, få henne dit jag ville ha henne. Och för att jag trodde att det skulle vara så. Hon älskade aldrig att diskutera, och jag diskuterade vem hon var, när hon satt tyst bredvid. Och flera dagar efteråt bara grät, för vad jag hade sagt den kvällen, i tystnaden. Hon älskade sitt liv, och jag föraktade det. Hon älskade det livet, och jag var brickan i ett spel, hon spelade, bara, för att vinna tid. När jag pissade på toan, pissade jag in mitt revir. Utan att spola efteråt, och pissa utanför, för att pissa in, ett lite, större revir, än det som så enkelt spolas ner, av ett enda knapptryck, lite svag för sånt, och för att, den dagen hon vaknade upp igen, ha något alls att prata om.

***

Igår ringde en polare mig, på eftermiddagen, just när jag jobbat klart, och han frågade om jag hade lust att komma på studentfest hos henne syrra, som jag inte kände, men som hade knullat laget runt, verkade det som, i alla fall när man såg henne på stan, och hon är sån som hela stan känner, och beundrar alltid såna människor, för att jag beundrar deras utsatta position, men den dagen hade jag jobbat på dagis och svarade: ”Sorry, alltså, jag är slut, har jobbat med dampbarn i 10 timmar, så nu känner jag för att döda varenda dampbarn som kommer fram till mig. Kanske din syrra också.” Han började skratta, hysteriskt, hejdlöst, i nästan en minut, så att jag generat satt på andra sidan luren, och undrade vem jag var.

När han hade skrattat klart sa vi bara hej då.

***

Man måste förlika sig med sanningen för att veta om den finns. Man måste förinta den, för att veta om man finns. Och om man sen, kommer fram till att man verkligen finns, och vill börja leva igen, så måste man fråga lögnaren, om lov. Och försöka glömma sanningen, därefter.

***

Så ringde jag henne, slutligen. Sa allt det där man inte borde säga. Grät lite. Sa att jag ville att hon skulle älska mig igen, att hon skulle skicka desperata SMS till min mobil, säga att jag betydde allt, att hon skulle vilja ha mig tillbaka, så att alla fina minnen skulle vakna till liv igen; när hon log och kysste mig god natt, stängde dörren och öppnade dörren och sa ”jag älskar dig!”, en gång till. Nu är alla minnen döda, hennes mun är tystnaden. Och hennes ögon är svarta, kalla, stenar. Och när hon grät för den blandskivan jag gav henne, en fredagskväll. Hur ska jag kunna lyssna på musik igen, utan att se henne gråta, för mig.

Och hon låg i mobiltelefonen jag bar i min vänstra hand, och hela tiden när tonerna slog fram, men ingen svarade, stirrade jag på Proust, bara för att veta att det fanns en annan värld, bortom henne och bortom kärleken. Fortfarande inom romantiken. Nästan skärrad, var jag när hon svarade. Och jag allt det där, jag just skrev ner. Och jag tror inte hon förstod, den kvällen, det blev så uppenbart, och tragiskt, och vanskligt, och jag var förlorad, verkligen, en natt till. Hon var tyst i telefonen. Vem jag var, vem var jag? Och jag citerade Wilde, då, när jag stod i en återvändsgränd, för att hitta en smal rännsten därifrån. Och upp till himmelen.

Och det var på alla sätt slut. Och så överdrivet tydligt att det aldrig skulle bli vi två. Hon försökte glömma mig, förtränga mig, och jag sa att jag hade slösat bort mitt halva liv på en tjej som tog mig, och behöll mig, när hon inte ens visste vem jag var. Och hon var tyst ändå, hon förstod hur mycket jag saknade henne, men var tyst ändå. Och i den tystnaden, lade jag på luren och kröp långt ner, under mitt täcke. Allt var över. Punkt slut. Och när jag låg där, kändes det som att, Proust, bokstavligen, lade sig över mig.

***

Men jag kan aldrig låta någon älska mig, mer än jag älskar den. Ändå är jag livrädd för att älska någon som inte älskar mig.