Oroliga nätter // Astral weeks

Jag måste börja samla ihop, alla lösa trådar, som jag utan missmod, så ängsligt, strödde omkring mig. Jag måste börja göra listor igen. Jag måste skriva ner tankarna jag tappade bort igår. Eller tankarna jag tappade ner i ett brunnslock på skolgården, när alla barnen sprang förbi, och bort, från, den ensammaste killen i världen, med fel färg på ryggsäcken, och stövlar istället för skor, utstående öron, och mesig min. Alla vitsiga dekaler, på trasiga bilar. Som att livet satt kvar i fälgarna, och snurrade, som slänggungan på Liseberg, och jag spydde alltid efteråt, som den första burken folköl, och de minns ingenting. Först tappade jag bort vägen, sen tappade jag bort mina skor. Först tappade jag bort huvudet, konsten att se klart, sen tappade jag bort tankarna, om det jag såg.

Jag måste skärpa mig, och bli något. Jag kan inte bara sitta här.

***

”Vad har du för mobilnummer, ska vi knulla?”

***

Dagens ungar, den nya generation är verkligen en sån generation som om 15 år kommer gå in i kollektiv, 30-årskris, där alla fattar att dom inte blev någonting. Av det dom trodde på. Av tv-spelen och actionrullarna. Britta knullar på free6.com, men även Britta får rynkor och skäggväxt, tänker Torbjörn när han är 18. Om 14 år sitter han där. På samma sajt. Och trettio år är ingenting om man tänker på hur lite man har kvar. Men generationen i dag vill inte göra någonting, för att sedan bli allt. Det där, som stavas, ”hipp”, ”cool”, och ”forever young”.

***

”Ah, det är jag igen, är du ledig på fredag, ska vi gifta oss? /../ Inte? /…/ Men skippa lunchen då, det behöver inte vara så jävla märkvärdigt.”

***

Och ibland faller det bara över mig, som jord, faller över huvudet, att jag ska bära det jävla huvudet högt och trippa igenom livet som en snygg man. En stilig och välklädd man. En filmstjärna. Jag ska vara så snygg som möjligt och bara titta på snygga människor och bara vara fastbunden kring den snygga världen, för att bara den rör sig, och för att bara den betyder någonting. Som Dorian Gray, poor, Dorian Gray. Jag ska vara snygg och lära mig hur man röker en cigg lika snyggt som James Dean, och spelar biljard som Frank Sinatra, och dansar som Mick Jagger, och pratar, så flytande, suggestivt, brännande, som en gång, Cassius Clay. Lika kaxig som honom, med lika skinande ögon. Och samma frisyr som Bob Dylan. Men kanske ändå, mest av allt som James Dean. Jag ska vara snygg och bara titta på snygga människor. Ingenting kan få mig så lycklig, som en komplimang över mitt utseende. En gång gick jag i Manchester med ’sprayad’ vinterjacka, rutig mössa, randig halsduk, i brinnande vårsol och då kom det fram en man på gatan och sa att jag skulle bli deras modell och stå modell för Nike, typ, "och företag som dom", och jag köpte den skiten, den jävla dagen, han tog kort och jag vägrade le, och sa att jag inte ville le, och han sa, men le inte då, och tog mitt mobiltelefonnummer och skakade hand och jag försvann åt andra hållet och sket i att gå till jobbet i restaurangen nästa dag, och sen, fick jag nog och stängde av mobiltelefonen och struntade i att svara i den, om den så, än, ringde. Och åkte hela bussturen, den långa jävla färden, till min gamla jävla restaurang. Ställde mig i köket och stekte korvar, till feta, engelsmän, på en industri. Som sa "cheers mate", eller klagade. Nu ska jag vara snygg, och allt blir bra. Men inget är så kaxigt att vara stolt över, som sitt utseende. Och jag har aldrig sagt det där, till någon annan. Förutom er, i dag. Och jag ska gå ner på stan och se snygga människor, i snygga kläder, och bara vilja vara som dom.

"And clenching your fist for the ones like us
who are oppressed by the figures of beauty"

***

Oroliga nätter, när jag vaknar upp och lakanet ligger som en korv, svettigt, vid sidan om mig, som i en försvarsställning, och jag själv, som i en fosterställning, bredvid, som två främmande människor, instängda i en bur, vaknar jag upp och inser då, först då och redan för sent, vart jag är. Oroliga nätter, när kudden ligger under fötterna, våt av saliv, och hård som sten. Oroliga nätter, när lakanet ligger blodig på golvet, och jag själv, är livrädd för att falla ner. Till lakanet igen, som jag på något sätt under natten, ändå måste ha slagit ner, i en dröm eller något, som en fiende. Och oroliga nätter, som om de, alla hänger över mig, anammar mig, och drömmar som jag aldrig riktigt kommer loss ifrån, men som alla sliter mig isär, för att de verkar foga samman alla handlingar jag gjort under dagen, till en helt ny konstellation, ett nytt mönster, i samma kläder, som nu bara står där som om vi aldrig hade pratats vid förut.

***

Hade lite svårt för att somna igår, så satte på Frank Sinatra och somnade in. Och jag somnar alltid stegvis, jag tänker till exempel alltid, vid någon plats i insomningen, att nu somnar jag. Nu sover jag, fast kan ändå tänka. Och i den stämningen, är jag verkligen ett geni. För övrigt är jag ingenting annat, än han, som jag den del av mig som nästan sover, och som därför i varje vaket ögonblick, strävar att släckas ner, så att bara glöden återstår och jag kan se stjärnhimmeln över mig lika tydligt som alla andra, och utan att blanda in mig själv i varje blinkande stjärna, utan att se kärleken, i dess yviga rörelser, utan att önska någonting annat efter ett stjärnfall, än att det kom ett till. Och när jag nästan sov, och lyssnade på Frank Sinatra, gick alla gestalter i drömmen runt med samma stilighet, som en gång Frank Sinatra, och de sjöng alla hans låtar, så att det kändes att jag i själva verket låg i hans rum och försökte somna på samma vis.

***

Jag tror på varje ord jag skriver. Jag tror på dom, för att dom går sin egen väg, och för att jag, egentligen bara, tror på vägen dom går, och att den leder någon vart. Men det betyder inte att jag försvarar orden, för att dom går där, eller för att dom ens går. Orden är egentligen, vilt, främmande, varelser, från en annan planet, upplockade som bär i dikeskanten, som silverpärlor på havets botten, som det största, röda, körsbäret över stenmuren, bakom det röda huset med vita knutar, vid fjällsjöns brygga, och de plaskande fiskarna. Vad jag ville säga, var det att, orden i själva verket, borde försvara mig.


***

Har du aldrig gått hem ensam på natten och undrat om, inte just den där, lyktstolpen i stan, som vajar i vinden, och vimlar alltjämnt, inte bara står där, för dig, och för att visa dig att livet inte är så jävla enkelt trots allt; att du kan gå vilse här och nu, att du faktiskt borde stanna upp och sätta dig, där under, tänka på livet, tänka klart, få reda på allt, och skriva världens bästa bok, eller en saga om förloraren, som en barnbok, med bilder av neon. Och har du inte satt dig där, en enda gång? Bara för att se om några folk, sen, efter, kan ens med att gå förbi. Jag satt där, men på alla andra, verkade det som att jag inte fanns. Som att lyktstolpen inte fanns. Och jag ville kidnappa dom, köra bladet mot strupen och skrika ut, rakt i deras öron, sagan om mitt liv.

***

Jag delar in människor i två läger, två typer, två personlighetsdrag, två framtidsutsikter: till: dom som inte förstår mig, och dom som inte ens vet vem jag är. Det finns inget mellanting. Jag lovar. Jag själv sitter ofta lite emellan, som en piedestal ovanför, i ett vakttorn över muren, och bestämmer vad som hända skall, med dom, som olyckligt, så olyckligt, och tragiskt, råkade landa, rakt på muren. Och sen inte vågade, eller av fysiska ytterligheter inte kunde, gå därifrån.

***

Där Elviskopior står på rad, där finns inte jag.

***

Vi älskade Van Morrison den sommaren. Vi älskade honom för att han fanns där och för att den musik han gjorde, för att sån musik inte borde gå att göra, det han gjorde på Astral weeks, fanns inte, för att det var något som alltid hade funnits, redan innan oss, och det var sån musik som går av med dropparna av dagg, under en nyvaken sommarsol. Vi älskade hans musik, lika mycket för att den inte borde ha funnits, som för att vi älskade att den verkligen fanns, och var där för oss, som dofter i ljumna vindar, över fårhagen, till krusbärsbuskarna och plommonträdet, in till köket och små, små, små, skålar av glass med färska jordgubbar, nyplockade, av otvättade, jordiga, barnhänder, som redan fångat tretton citronfjärilar och en liten fisk i den porlande bäcken, från bron, av träbrädor, och småkvistor, längs med grusvägen, som gick alldeles bredvid och fortfarande hade kvar hovarnas spår som de borrat sig ner och fått vägen att damma, hela morgonen igenom. Vi älskade Van Morrisons "Astral weeks", för sommardagar som den där.