Havanna - 2004.12.14

[Ever since I was 8 or 9 I've been standing on the shoreline]

Tuesday, July 19, 2005

416. En sträckt arm

Jag slösade bort 200 spänn på att inte gå till festen, där min, lilla tjej, var. Åh, jag älskar dig. Mer som en syster. För vad. Du skrattar åt allt, och tittar på Bergman. Med ditt leende, när hela kinden rycks med. Varför stannade jag inte hemma med dig? Utan drog ut, och såg flickor hångla med pojkar, och i allt det vimlet, undrade jag smått förbryllad, om de var människor eller djur. Finns människan, eller finns den bara på håll. Ett hångel, ett handtag, och ge mig din tandläkartång. Ge mig din polisbatong. Jag är en spindelväv av spända tår. Tänk att inte kunna stava till sitt namn. Och hur många såna par har du inte sett i din omgivning; bråkande, om småsaker. Och känslan av att, allt de gör, är saker de gör för att få skön försoningssex. Inte vi. Åh, jag älskar dig. Synd bara att du är hon. Som ingen trodde, du ens kunde titta på såna som mig. Vi sov sked, igår. Jag lade mina armar tätt omkring hennes hals; nacken; och magmusklerna. Bara för att höra hennes dialekt. Som andetag, från ett annat land. Du är fyra år äldre än mig. Och när du ler, då dina ögon skiner upp, som rubiner, eller glänsande guld; är du bara ett barn, född igår. Jag låg vaken hela natten, och tittade på dig. När du höll handen över magen. Och drog fingrarna genom mitt hår. Kliade på min arm, och lät mig hålla om dig. Löst, löst, aldrig, väldigt hårt. Din lena hud, mot min sträckta arm. Ditt linne, och dina trosor, i samma färg. Jag drömde om dig den natten, jag drömde om en snöstorm, och vi lyssnade på My darling you. Jag kommer ihåg, hur sångaren, sjöng, ”taxi driver”, som om taxin redan var på väg, bort från oss, och bortanför, även, nästa horisont. Och jag viskade, i hennes öra, att, om jag halkar nu, så dör jag. Och hon svarade, att, om du dör nu, så dör jag med. Och när jag vaknade höll hon om mig extra hårt. Och jag höll handen spänd mot sänggaveln, och den andra armen sträckt mot väggen. För att inte halka nu, det hade varit så typiskt. För mig. En sån sak, som alltid händer, när man tänker på det. Så jag sträckte armen extra hårt, och på den sträckta armen låg hon.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home

Bloggtoppen.se BlogRankers.com