428. Fåglarna i Uddevalla

Skyndar mig, kanske. Tänk att springa för fort. Och hamna där, sittandes.
55 år, vid ett dukat bord.
Mamma, säg att såna människor inte finns.
Med Lars Adaktusson-frisyr, och V-75.
Speedway-resultat skrivna på servetter, som jag förut skrev ner ord, jag aldrig riktigt förstod.
Det skulle bli så uppenbart, att jag då, förstått. Hur liten jag var. Och förrått, den lilla del av mig, som fortfarande ville vara kvar. Tar bussen till Uddevalla, för att se fåglarna, som bara kommer dit. Tror alla som står där, och tror dom vet. Men det finns böcker på latin, där såna konstiga fåglar, sträcker på sina ben. Och såna fåglar, folket i Uddevalla, aldrig kommer att få se. Och fåglarna får inte heller se dom. Bara ord, uttalade på latin. Gör ingenting, men släpp mig där. Om en fågel någonsin fångar mig i sin näbb, ska jag be den att släppa mig där. Mycket hellre än i Uddevalla. Eller Trollhättan. Tänk att hitta meningen med livet, i en liten, sparv, från Afrika. Lika gärna Arvika. En sån fågel, som bara kommer en gång vart hundrade år, till samma plats, och säger adjö med en kvast, från Blåkulla. Om jag ändå hade tvingats att ställa mig där, hade aldrig stått där, men ändå, hade jag varit han som skrek mig hes, på fåglarna att visa mig vart dom bor, egentligen. Och inte bara komma hit, på semester, som blågul charter, i stekhett Gran Canaria. Super säkert, på nätterna. Knullar, och applåderar, när flyget landar, och vingarna slås ihop, med prakt, stolthet, lika gärna förakt. För vi som står där, och höjer flaggor, för ännu en höst med sparvar i stekplattan, gör ingenting, körs på, frivilligt, för hans släkt var här 2002. Och nu är han inte längre speciell. Om jag hade stått där, skulle aldrig stå där, men ändå, så skulle jag vara mytomanen, som gick runt och inspekterade, kalla det skryt, och skröt, att ”fåglarna ni aldrig kommer att se, kom alla hit 1972, i ett busslass från Minsk, gympabyxor, och slitna skor, för en nubbe och en sill, några svenska blåbär, och ’brun 7’, på vägen hem. Men ni var väl inte födda då, FÅN!”. Och det är inte så, att jag inte gillar fåglar. Jag vill bara inte sakna dom, personligen, när dom flyger hem igen, och fortsätter sina liv. Utan vykort, eller blinkande mail, om hur dom har det, och vad folk drömmer om.