423. En blommas pollen

Om solen går i moln,
jävla fitta du skulle ju rädda mig!
Om löven faller ner,
får dom begrava mig.
Om regnet faller ner,
ska jag drunkna där;
i pölarna, där Olle, 4, och Lisa, 3,
doppade maskarna, på skoj,
trodde dom. Finns inga maskar kvar,
som vill "lära sig simma", nu.
Och låt dom maskarna, anfalla mig.
Som hårda stenar, på mjuk botten.
Som knottrig hud, i obalans.
Några fasta steg, mot avgrunden.
En blommas pollen,
din jävla fitta du skulle ju rädda mig!
Om lampan släcks,
kan jag gå vilse i fred.
Och alla blundar,
så att ingen ser.
Finns väl inget kvar att ta fasta på.
Men om du tänder lampan igen.
Och om du säger att du älskar mig.
Så ska jag, verkligen,
älska dig.
Den här gången på rätt sätt,
och den här gången med rätt ord.

***

Telefonen ringer, men jag svarar inte.
Telefonen ringer, och jag låter den ringa ut.
Om telefonen ringer igen, låt den klinga ut i tystnaden.
Om telefonen ringer, låt alla tröttna på dess ton.
Om telefonen ringer, ta med mig ut.
Om telefonen ringer, låt den spela en begravningshymn.
En monoton ton, som jag gjorde mina human beatbox.
En Brian Wilson-sång, som jag låg ensam varje natt.
En Joy Division, och jag försökte i alla fall.
Om telefonen ringer,
det är inte du ändå.
Låt den ringa ut. Låt den jäveln ringa ut.
Slut, slut, slut.
Finns inte mer, jag har inte bett någon,
att ringa mig. Jag har inte bett, om att få stå här.
Och titta bort, titta ut.
Titta ut, ser ni mig?
Jag klättrade för högt, för att kunna titta ner.
Men lämnade resterna, där jag var förut.
Om telefonen ringer, låt den ringa ut.
Låt den jäveln, ringa ut.