425. Lasse Berghagen, Vietnam & Somaliabarn

Jag ramlar ner i sängen. Har ingenting riktigt att tillägga. Borde sova, ska nog sova. Dricker den sista klunken te, som den första klunken vin. Varsamt, och full av smak. Stod framför spegeln, länge ikväll. Granskade skäggstråna, som växer på rad. Kanske en pakt, ska dom kom hit och begrava mig? Växa, och tro att dom äger mig. Rakhyveln imon, så ska jag visa vart skåpet står, som om de var inkräktare i eldhärjat hus. Som om de vore ogräs, på bördig jord. Ska jag raka mig imon, så ska jag raka mig imon. Och hoppas att inte huden, över hakan, ner, hänger med, och kindbenen, också, lämnar mig. Mitt hår, bekymrar mig. Titta där är jag, på andra sidan spegeln. Kunde lika gärna ha varit tvärtom. Hänger över tangenterna, som Sam, play it again, i Casablanca. Tänker på Einstein ibland, för att slippa vara jag. Tänker på Cassius Clay, för att förbättra mig. När alla jag möter på stan, ser ut som Sonny Liston. Redo att döda mig. Redo att anfalla, när gongongen går. Men finns inga vackra brudar här, med rondlappar, att fästa blicken på. Jag springer hellre därifrån, eller spelar död. Än att låtsas vara någonting, lika fri som en fjäril. Men ilsken som ett bi. Är det Sonny Liston på andra sidan, rulltrappan, i motsatt riktning. Ska jag betala hans öl, på krogen. Och inträdet, till logen. För att komma därifrån. Närmare en flygstol till Vietnam. Och en parkettplats, när Apocalypse now REDUX, spelas live. I realtid. Framför mig. Har fortfarande svårt att inte se sprutande blod, som fläckar av FELIX ketschup, kanske chili-sås. Har fortfarande svårt att känna doften av Napalm, in the morning, som inte annat än mormors hemmagjorda, kanel, kardemumma, eller den söta doften av parfym, Van Morrison sjöng om i Madame George. Bryt av mitt ben, så får jag veta att jag finns. Släck min törst, med tre liter bensin. Säg att jag är svag, det räcker så. Säg att jag ska rädda världen, och slå ner, på andra sidan, i Zaire, George Foreman. Med sina schäfrar. Och sitt wannabe. Vågar inte den här gången, lita på att repen ska rädda mig. Han har nog lärt sig från förut. När rika tonåringar, letar fadderbarn, ska jag söka adoptivföräldrar, att ge mig mat. Gå runt som Groucho Marx, och spänna magen, som Somalia 97’. Jag var där. Framför TV’n satt jag alltid närmast, och följde nyheterna på högsta volym. Men stängde av, eller bytte liv, när Expedition Robinson började på kanalen bredvid, och Robinson-Robban knullade analt med den där, Åsa, eller Marie. För två korn ris. Eller något mer. Höjde jag volymen några extra snäpp. För att se vem som fick chokladkakan, och vem som gick gråtande därifrån. Det året vann Martin Melin. Och fick en sång, kallad efter sig. Som en världspolis, köpte han ett radhus, lite utanför. Men skiljde sig ändå. För sommaren i city, var Hjalle & Heavy på ett fullsatt Liseberg. Och barnen i Somalia, skrattade åt Lasse Berghagen-skämt. I alla fall om Lasse Berghagen, skrattade själv. Slog sig på knäet, som en gest, för alla på hela Skansen att veta; skratta nu. Men Stockholm blev aldrig, barnen i Somalias, stad. Och Lasse Berghagen kommer aldrig ha särskilt mycket gemensamt med barnen i Somalias, liv.

Kanske just därför,
om inte då, för, skämten, vikten, och Teddybjörnen Fredriksson.
Om inte då, för, skämten, vikten, och kärleken till The Smiths.

(Men, love, love, love, will tear them apart.)