419. Whiskey och gin

Mitt hår börjar bli akut långt.

***

Mamma öppnade dörren och såg mig ligga, ner från sängen, och ut över golvet, skrivande på en lapp, som jag inte orkat flytta, just därför att det bara var några förryckta ord jag hastigt skrev ner. Och jag tittade upp på mamma som tittade ner på mig, förskräckt, först över det faktum att jag fortfarande så sent på natten låg vaken, men säkert mer över det faktum, hur jag låg, och främst av den anledning till varför jag låg som jag låg. Mot en ensam lapp, på en ocean, och en penna, som en blinkande fyr, låg jag knappast som någon kapten, över de sju haven, eller som en pirat, rakt ut, utan böjd och krokig som en förrymd krigsfånge, en Robinson Crusoe, mer som hans Fredag, helt underordnad mina ord. Som ett förlist, gammalt skepp, med stoltheten, av i stormarna, såg mamma nu mig, och den jag var, när jag var liten, ett oskyldigt och snällt barn, sjunka ner bland vågorna, och kanske aldrig mer komma tillbaka. Så bad jag henne gå, och stänga dörren efter sig. Och hörde, ett uppgivet, god natt, från långt ifrån, kände jag mig fast i ställningen, hur jag låg, och glömde av mina ord. Mer strandsatt än någonsin förut.

***

Jag berättade snabbt, för mamma, i förbifarten om mina mardrömmar. Och mamma svarade att jag borde gå till psykolog, kurator, och att det är synd om mig. Jag blev sur, genast. Och mamma sa att pappa var likadan. Att hon ibland var tvungen att hålla ner honom, för att han inte skulle resa sig upp, och ramla ut. Så blev jag först ändå surare, men tänkte sen, att vem är där, hos pappa, i natt, och håller honom i handen som mamma höll honom förut. Och fick efter det, obeskrivligt dåligt samvete. Så att jag ville ringa honom, eller i alla fall skicka ett SMS. Men pengarna var slut på mobilen. Och just den fångenskapen som det innebar, fick mig att känna att pappa höll på att dö, i en mardröm just nu, och att allt var mitt fel.

***

Jag slösar hellre bort mitt liv på whiskey och gin, än på ingenting. Värt att vara. Värt att titta på. Om ni ser mig, säg hallå.

***

Tänk att dom paketerar inlagd sill, på samma sätt
Som dom begraver människor, i kistor, för tätt intill.

***

Vid busshållplatsen bredvid en blå kiosk, stod en tonåring, blondin. Med rakt hår, och läppglans. Jag frågade min arbetskompis, en 19-årig fotbollskille, med stubb, att gå fram till henne och säga: "Får min kompis chans på dig, det är han som sitter i traktorn." Och så skulle jag sitta i traktorn, en trädgårdstraktor, en parktraktor, som en golfbil, och jag skulle trycka på gasen, så att det brummade, men fortfarande stod still, och sen, skulle jag långsamt titta upp. Vid skrattade en stund åt det.

***

Jag drömde att jag höll på att dödas. Och mannen stod barhuvud, över min säng. Det var så verkligt att jag i drömmen, tänkte, kan det här ändå, bara vara en dröm. Och lyckades vakna upp, för att se att mannen fortfarande stod där.

***

Varför är det ingen som förstår? Som att någon, redan innan Jesus tid, sa att såna som jag, finns inte. Så gör någonting annat istället, läs lite juridik, eller forska i fysik.

***

Jag lyssnar ofta på Sad-eyed lady of the lowlands, och gråter. Inte eller aldrig, för att jag inte har något. Utan, för att jag aldrig haft någon att säga sånt till. Och verkligen, mena det. Dom går alltid, för snabbt förbi. Skyndar sig i väg, med sina liv, trippande på tå, och stoppar in det som smutsiga servetter, i sina brösthållare. Jag vill stå under H&M-pelare i stan, gömma mig i dunklet, och skuggorna, för att bara dyka upp, över, uppåt, framåt, och förbi, som en våldtäktsman och säga att små bröst är också bröst.