429. "Mmm"

Nu är jag riktigt trött. Kvällen har varit omtumlande. Med tristess, tristess. Tristess. Och ingen rastlöshet. Tristess är saknaden, efter någon att hålla om. Rastlöshet, är att hålla om någon, alldeles, för hårt. Fångenskap, är när någon håller om en. Och drömmar, är världen utanför, tristessen. Mellan dessa fyra hörnpunkter kastas jag omkring. Som om jag var en leksak. En fotboll, och, sparka iväg mig till en värld, där såna här hörn inte finns. Hörnbitar i ett pussel. Jag vill inte pusslas klart. Jag vill inte lära mig att uthärda sånt här. Det enda som lever, min enda kontakt med verkligheten, är just smärtan. Oron, rädslan. För att bli kvar. Och vars källa, är just de fyra hörnstenarna.

***

Jag såg en man i rött. Någon sköt honom, just för att se han dö. Jag lyssnar på Beach Boys nu. Jag är helt borta. Jag är galen, kanske störd. Full, kanske bara, fångad av vardagens tristess. I all min villrådighet. Kan man hata någon som älskar en? Verkligen? Skjuter Amors pilar framför mig, i blindo, som facklor i mörkret, som ledstjärnor vid ruinens brant. Skjuter dom i självförsvar. Som en vit flagga, dränkt i blod. Kan jag lika gärna hissa flaggan på halv stång.

***

Måste i all frustration, ilska, och i mitt svårmod, tänka att såna här dagar, finns. För att andra dagar, ska verka, ändå bättre. Lysande, klarare. Men såna här dagar, utan någonting, annat än en fruktansvärd oförmåga att känna empati, att skriva eller säga ingenting annat än ord som inte betyder någonting, som inte finns, som jag inte ser. Snälla, någon, läs mellan raderna, och förklara vem jag är. Att såna här dagar finns, är rätt så uppenbart. Men såna här dagar, får bara framtiden att verka mindre klar, otydlig, längre ifrån, otillgänglig, skrämmande, och för stor, för att jag ska kunna ge den en kram, en klapp på kinden, en fläta i dess hår. Såna här dagar får bara framtiden att framstå som ett stort, apatiskt, monster, som inte bryr sig, ens för en enda sekund, om vem jag är. Tänk om monstret kommer rakt fram, och trampar på mig. För att det inte ser, vem jag är. Eller att jag finns.

***

Jag har kämpat med mig själv, och inbillat mig, att månen i natt, hänger lite längre ner på himmelen, bara för att lysa in några strålar, ett litet sken, över min säng.

***

Vad är meningen med livet, frågar alla varandra. Som om någon hade en mening med att sätta människor till att leva, skulle i första sekund, berätta för människorna, vad deras mening var. Då skulle vi ju bara kämpa där för, låta bli att tänka, och i slutändan ändå inte bli någonting, annat än robotar, som lyder order, och vad är meningen med det?

***

Idag, första natten på mycket länge, stänger jag ner datorn utan att känna dåligt samvete. Utan att ha någonting mer egentligen att tillägga. Utan att ha ord, som snurrar kvar i hjärnan, men inte vill ut. Utan att dras därifrån, stänger jag ner datorn, för att sätta på Pet sounds. Och kanske bli en bättre människa. Sen somna, och somna skönt. Om så för en väldigt kort stund. Och djupt. Hoppas bara drömmarna är snälla mot mig, sen.

***

Yo-yo mitt namn är Emil P!

Raderna om morsan är ärligt talat, bland det roligaste sen, sen, sen... Idol-Eddie rappade, "jag har skrivit det själv, med papper och penna, yo!". Kanske roligare ändå: "Din morsa är het, för hon är fet. Jag tog henne första mars, sen så rökte vi braj".

***

I dag skrattade alla på jobbet, när jag sa ”mmm”, på ett konstigt sätt. Jag låtsades skratta med, men skrattade åt dom. Jag vet hur rädda dom är, när jag bara sitter där. För att alla andra, kan dom skoja med. Med mig, kan dom bara titta på. Och hur ser dom inte på min blick, som letar falluckor, att ramla i, som letar, skotthål, att fylla igen. Som letar, efter dagg i gräset, med solljus på. Som letar, och i alla fall, letar sig därifrån.

***

Och jag blir kär i alla som tittar på mig. Vilket problem, när dom blundar, och jag tar det som ett hån. Packar väskan, och föraktfullt, vandrar därifrån. Som om jag vann, fanns ingenting där att besegra. Och vänder mig om, gång på gång, i försäkran om att dom fortfarande inte ser, när jag smyger därifrån, och plötsligt bara stänger dörren hårt, och springer i panik. Kommer snart tillbaka igen, knackande, på dörren, för att försöka, förklara, hur förlorad jag var. Men aldrig, hur förlorad, jag fortfarande är.

***

Det finns nog inga andra skivor som är så rakt igenom genialiska, som Astral weeks och Pet sounds. Även om jag inte alltid älskar dom, som jag älskar andra skivor, kan jag vissa kvällar inte undgå att låta mig fångas av deras enorma skönhet, prakt, och skörhet. Och varför jag inte alltid älskar dom, är just för att genier är från en annan planet. En planet, som går att skåda på håll, men aldrig går att fångas av, för att beskåda vad som finns inuti. Jag skulle aldrig kunna läsa vad Van Morrison tyckte, eller vad Brian Wilson gillar för politik. Dom står över allt sånt. Jag förtränger det, att dom är mänskliga varelser, som också dör. Att dom är dödliga. När deras verk, verkar härstamma från en annan tid, från en urålder, men fortfarande, vara framtiden. Och så mycket samtid, att de inte går att undvika, att lyssnas på, kännas med, och insupas, för att på alla sätt, lära sig lite mer om den man är, och om den omgivning man satts för att leva i.

***

Har ni inte känt att ni ibland, vet att ni tycker likadant som någon. Och därför inte längre vågar höra vad han tycker om sitt liv.

***

(Bruden med läppglans, får jag chans?)