430. Pianostol

Jag var död förut.
Nu är jag full som fan på en pianostol.
Slår tangenterna, som jag slog ner bokstäverna.
För varje ord.
Försöker hitta en melodi, men tar ton.
Och låtsas att den betyder någonting.
Sjunger med, för drömmen om Kathleen.
Sjunger med, och tar strid.
Mot varje tangent, som vill att jag ska landa på dom.
Fräser, spottar, fnyser.
Blandar galla med saliv.
Det skvätter, som regnet i ansiktet. Och orden, som verkligen,
Höll mig vaken, nätterna igenom, i hopp,
Om att jag också, jag, den lilla mig, skulle landa där.
Finns såna som Tom Waits?
Kan jag börja leva nu?
Äntligen.
Eller ska jag spela det igen, för dig James Dean.
Som Sam för Humphrey Bogart.
Som Kevin Rowland för sin Eileen.
Efter 26 år i tystnaden, borde jag vara yr, av att snurra ett varv till.
Jag måste springa åt samma håll, med tiden.
För att inte totalt falla ihop. Framför framtiden,
Som står med sina profeter, gestalter, och skepnader.
Och kräver av mig, hur liten jag än är, och hur lite jag än blev,
Att jag ska landa där.

Så snälla, släpp mig fri. Att flyga med fåglarna, och låta,
Vindarna bestämma, vad jag ska bli.