AAA... Ingenting.

Jag är ledsen, yr, och spyfärdig. Det känns som att jag är fastspikad på en karusell. Så sluta gå. Ni som går, gå åt samma håll, som det jag snurrar åt, så kan jag se er. Le? Eller gråta, veva. Eva sluta veva. Hon är dagen när det nalkas. Hon är hoppet, när det svalkar. Och alla drömmar om Sofie. Om jag hade vetat att Eva fanns, lite tidigare, hade jag strukit över Sofie med tippex. Redan för längesen. Jag vill leva mitt liv, och sedan dö i någons famn. Det är så jag ser på giftermål. Ett nödvändigt ont, en åldringsprocess. Gemenskap, en bästa vän, omsluten av en ring. Fastkedjad av en RING. Fångad i ringen. Till att sitta kvar, och inte dra. Därifrån. En ring, så ska jag också sitta i min bur. Som fågeln kvittrar, och näktergalen gnyr. Ska jag se mina ord, i horisonten. Och vad jag ser, skriver jag ner. I min bur, trillar jag ner. Och på botten av ån. Ligger alla som jag älskar. På ytan, bland döda fiskar, flyter alla dom jag älskat med. Och som döda fiskar, i ån, kände jag orgasmen förinta mig. Den jag var. Blev ett begär, efter någonting. Jag inte behärskade. Jag knappast såg. När sperman förvandlades, till glödande lava, i ett hav. Kallt, hav. Stelnade jag in, till att aldrig kunna dra min väg. Till att inte kunna formas om, igen. Låg jag och bubblade. Ett tag, och gjorde slut med citat, på förvridna fylle-SMS. Jag dränkte min kärlek, med whiskey och gin. Just för att hitta mig själv. På botten av ån, bland lera, och smuts. Ligger sånna som jag. I whiskey och gin, ligger just bara jag, och dränker sorgerna. För ett begär. Av whiskey och gin, att veta vem jag är. Vad jag fick. Och vad jag aldrig blev.

En förlust är mycket lättare att ta. Än att inte veta vad man vann. Och vem man vann för. Ett förlorat slag, är mycket lättare att ta, än en förlorad själ. Att ha. Och inte veta vem man vann emot. En söndrig kropp, är lättare att ta, än söndriga minnen, om vad man drömde om. Och låtsades, se in i framtiden. Från skolans tak, och trädkronans topp. Klättrar jag upp där än idag. En söndermöglad väderkvarn, är mycket lättare att ta, än en väderkvarn som bara mal. Ner kött, som aldrig äts. Och utan namn, för vindars kall. Jag raggar fortfarande på skunk. Så rädda mig, undan fördärvat. Spring med mig, till nästa hållplats. I regnet, säger vi att allting kommer ordna sig, i solskenet, pratar vi om framtiden. I regnet, säger vi att allting kommer ordna sig, i solskenet, skämtar vi om allt det där. I regnet, säger vi att allting kommer ordna sig, i solskenet vet vi inte vilka vi är. I regnet, skämtar vi om stjärnorna, i solskenet, pratar vi om vad regnet bar med sig. Bara två våta kroppar är ingenting, om solen bränner på. När Pedro kommer hem, ska allting lösa sig. Säger vi, i stormarna. När Pedro kommer hem, ligger ytan lugn och fin. Vi hoppar i, när Pedro säger det. Plask, plask. Jag brukar göra kanonkulan. Det blir nog storm i natt. Det blir storm i natt. För Pedro pallar inte stiltjen. Och jag ska klistra upp neonskyltar på stjärnorna, så att dom blinkar i takt, med tärningarna, kastas ut ur händerna, på monopol, för hotellnätter på Sergelstorg. Och drömmen om ett lyckligt liv, slås ut i spillrorna, när regnet faller ner. Så spikar jag upp, skyltarna, om du gör månen röd. Så kan vi dansa i neonljuset, som blinkar i takt, med DJ’ns stamp, på klubbarna. Vi vandrat upp och ner. Lagt upp och ner, när Lou Reed sjöng Pale Blue Eyes: "They said, money is like us in time /
It lies, but can’t stand up / Down for you is up", OH Sole Mio, jag sjunger acapella som en GUD. That was the first day of my life. Först bildades Bright Eyes, sen föddes jag. Ibland känns det så. Aaa. Så ge mig pulsarna, när hjärtat slår. Är jag en trasig själ. Av alldeles för många, trasiga ord. Trodde jag på kärleken. När det vara bara en kliché. Och ta min hand, så kan vi vandra genom stan. Som tupparna, och som Birger Jarl. Tar jag fram blommorna, och kliar dig god natt. Min lilla sötnos, ska jag klara mig, att leva utan svar. Ett sätt att vara på, jag ramlar in på ett cafée. Och ge mig gatorna, där alla skyltar trillat ner. Så ska jag fånga dig, du stackars fjäril, som flygit fel. GE MIG GATORNA, baby blue. Min lilla spegelbild, och drömmen om Marie. Vet att jag är äldre nu. Men inte riktigt stor. Vet att jag dricker spriten rent, men inte riktigt glor, på alla såporna, där alla kan mitt namn, som svordomar, går staden sönder, i statyerna. Väntar jag på att, fontänerna, ska spruta ut morgonstund ur deras; M-M-M-U-N, och barma KÄFTARNA, väntar jag, på att fontänerna, ska spruta ut mig bland, guldfiskarna, och alla dom, som avloppen, inte tog emot. Står jag bredvid, med Illiaden och hexameterna, som ingen någonsin förstod. Står jag i skuggorna, och väntar på att, fontänerna, ska börja spruta blod, så att det regnar, sen, smått hagel över kärleken. Som ingen heller någonsin förstod. Står jag kvar, helt alena, som en trasig själ, för jakten efter pengarna, blev jakten efter, mor och far. Kan ingen smälta mig, till ett guldhalsband, och sälja mig, på Ebay-dot-com. Så att jag vet vad jag är värd. För svalde allt som förförde mig, men spottade ut det som berörde mig, så att någonstans, i magsäcken, finns en kista full av guldpengar, snälla vänta på mig, ungefär där hjärtat slår. Och silverskedarna, ligger fortfarande kvar, som gåvor efter farföräldrar, när tomten blev med barn, fick jag en silversked, att klara mig på egen hand. Och silverspoons, ni kan inte rädda mig, men ligger kvar. Där hjärtat slår, och så befängt att tro, på ER. Aaa. Och församlingen, gäspar när dom ber. Så döda prästerna, för att väcka folk till liv. Står jag vid korset, själv, rätt så levande, men på vägen ner, rätt så levande, och skriker HÖGT att Gud är död. För Nietzsche vann, alltid slagen mot mig. Som, jag, trampar, på, allting, som, jag ser, ska ingen stämpla mig, för att dom inte såg. Och heller inte döma mig, för, att, jag, var, blind. Till livet utan liv, ett liv i tystnaden. Ska jag sjunga för mig själv. En kärlekssång, till det jag aldrig blev. Och le, åt, det, som, gjorde, mig, till, ingenting. Finns bara sanningen, finns bara sanningen, och bakom sanningen finns, Ingenting. Och även, lögnaren; en lögnares empati, ska aldrig fånga mig. Och göra mig naiv. För, jag är äldre nu. Och, jag måste tro på det. Annars blir jag aldrig, en dag, en sekund, en hundradel, äldre än så här. Så säg att jag är äldre nu, allihop i kör, att jag är gammal nu. Har lagt det andra bakom mig. Om jag så, en gång, vänder jag mig om, finns bara intorkad saliv. Och några jordnötter. Kanske en öl, eller två, tre, fyra, fem. Så knapra jordnötsskal, och visa vem du är. KNAPRA JORDNÖTSSKAL OCH VISA VEM DU ÄR. Gör tänderna rena, helst med tandtråd och granit. Sen, spotta resterna, rakt ut på, och över, mig. Så kan jag i något avseende, kanske ändå, utröna vem jag är. Med mitt långa hår, och bleka ansikte. Ska jag gång på gång, i alla fall försöka, att visa vem jag är.