Jävla hon

Jag har aldrig haft en riktig morsa. Min morsa är ett svin. Hon ringde min flickvän och skrek att jag rökte hasch. När min flickvän satt med sina föräldrar, och sa "vad då?". Sen grät. Jag flyttar snart härifrån. Min morsa säger att om jag inte blir glad snart, så måste jag flytta härifrån. Jag säger att hon inte längre är min mor. Jag skriker håll käften. Och hon kommer in i mitt rum, helt galen, mitt på natten, och frågar mig vart den bruna handduken är. När jag nästan sover, och får svårt att somna om. Min morsa är ett svin. Hon tycker bara om mig, när jag är glad. Så har det alltid varit. En gång skällde hon ut mig för att jag inte ville vara med kompisar. Det var på högstadiet och jag vill inte komma hem. Så jag satte mig på en sten vid en skog, och låtsades som om ingenting hade hänt. Tills klockan slog några minuter, och jag vände hemmåt igen. Min morsa är ett svin. Jag vill ta livet av mig, bara för det här. Ibland, säger jag till morsan att hon ska skita i vem jag är. För det betyder ändå ingenting. Min morsa tycker bara om mig när jag är bra. Som man ska vara. Hon ger mig dåligt samvete, när hon pekar på mig, och säger: "Vad du är knasig i dag". Hon ger mig dåligt samvete, när hon säger, "du får ändra dig, för så här fungerar man inte i en grupp, om jag hade varit din chef, så hade jag sparkat dig." Och jag sa, på arbetet är jag en arbetare. Hemma, vill jag helst vara mig själv. Vad vet hon om hur jag mår? Vad vet hon om att jag inte lika gärna, i en bättre värld, skulle sitta med henne på altanen och se solen gå ner med en kopp te och Expressen. Vad vet hon om det? Hon bara tror. Hon säger, "jag känner inte igen dig, du har den knasiga sidan över dig, hela tiden, och så kan man inte vara". Snälla, skriv ner det. Men vad spelar det roll. För henne är allt svart och vitt. Jävla hon. Jävla morsa. Som födde mig. För att passa in i en roll, i ett spel. En gång tvingade hon ner mig till en sportaffär i stan, för att jag skulle köpa nya fotbollsskor. Och förbättra mig, dugligt. Bli bra. Jävla morsa, som födde mig till en trofé att visa upp. Jävla morsa, som inte känner mig. Och bara vill lära känna, den delen av mig, där jag inte kan hålla mig kvar. Hur länge jag vill. Jävla hon som inte hör mina skrik efter hjälp. Och jävla hon, som ger mig dåligt samvete, så att jag gråter mig till sömns. Och hon får gärna hata mig, men hon behöver inte visa det. Och dagen efter kommer hon med samma glada ton, och säger samma sak: vill du ha lite mat? För att på något sätt, stryka ett streck över alla våra bråk. Genom en tallrik pommes frites. Och stekt korv. Kanske ett stekt ägg. Jävla hon, som tror att det fungerar så. Jävla hon som tror att hon vet hur saker fungerar, och kör stenhårt på det. Jävla hon, som är helt inne i sitt race, av karriär, jobb, sommarstuga, och båt. Jävla hon som lockar ut mig till havet, med en wake board, som hon köpte, "för att jag skulle använda den", utan att fråga först. JÄVLA HON, JAG KOMMER ALDRIG ÅKA DIT. Hon är en fitta. Hon är en hora. Hon köpte mig för pengar, och sålde mig till djävulen. Hon vet inte vem jag är. Hon vet inte vem jag är. Och när jag ibland, sent på nätterna, med gråten i halsen, och tårar i ögonen, försöker förklara vem jag är, vägrar hon att lyssna, med bara några, snabba, väsande: "Det ordnar sig". Jävla hon som aldrig gav mig en famn att krypa in i. Jävla hon som bara gav en spikrak väg, att springa snabbast på. Jävla hon som inte förstår vem jag. Jävla hon som inte bara förstår att jag är ett ledset barn, som har det tungt. Jävla hon som inte tar mig som aldrig lyfter upp mig i sin famn och säger det finns såna här dagar, för alla oss. Hon är nog för dum för att tänka alls. Hon är nog för dum, för att gå ner sig i skiten. Jag vill aldrig bli som hon. I alla fall.

Och hon kommer in och skriker, du KNARKAR. Så fort jag mår dåligt. Hon springer in och säger att jag knarkar. Och säger att jag ska dra snabbt härifrån, när mina första tårar rinner. Hon säger att jag förstorar saker, när jag pratar om min barndom. HON ÄR STÖRD. Min morsa är störd, hur är din? Får jag bli hennes son? Snälla, adoptera mig. Hon säger att jag knarkar, varje gång jag lägger huvudet under kudden och gråter. Inte ens gråter inför henne, i rädsla för hennes blick. Jag säger att hon är en dålig mamma. Och säger att hon betalade mina första fotbollsskor. Hoppas jag aldrig ser henne igen. Hon vet inte vem jag är. Hon är störd. Hon är störd. Hur kan en mamma inte älska sin son? Hur kan hon inte älska mig som den jag är? Det är allt jag behöver. Det är allt jag behöver.

Varför, får jag inte gråta i fred?

Om jag någon gång dör, är det till 99 % hennes fel.

Hon är störd. Min mamma är störd. Hur är din?

Jag ska inte dö. Jag ska inte dö.

Jag hoppas bara att jag slipper se henne igen.