Kvitt eller dubbelt

Aha. Saker börjar arta sig. Ni trodde jag var mindre än så här. Jag sitter i en bil, längst bak i en svarttaxi, med hysterisk musik av fel sort, och tonade rutor, med luktgranar. I 180 knyck. Tittar ut, på alla som ser mig, och försöker krama ut någonting i allt som rör sig. Kör kvitt eller dubbelt, spelar ut personer mot mitt liv. Och det är sant, jag älskar alla jag skriver om. Jag älskar dom genom mina ord. Och jag älskar dom, för att dom bar mig, dom bara mina ord, till ställen, på vägar, där jag inte trodde kärleken fick plats. Späder ut drömmar med saliv. Ge mig något att fräsa om. Tar mikrofonen, som en brusig, kåt, och full Bob Dylan anno 1964. Och skriker någonting, som ingen hör. Men applådera då. Låter personer i min omgivning köra kvitt eller dubbelt mot mig, och behåller dom som kvittade allt för att säga, hur, mycket jag betyder dom. En skådeplats på avstånd, ett skådespeleri med skammens tröst, och skådespelare, som springer fortast, för att komma först. Men aldrig leder sina steg till ens den svalaste av alla oaser. Tänk på dom, som ser allt i en grå nyans. Finns inte, här, jag förbannar hellre mig själv i svart och vitt. Och allt jag ser, när jag sitter längst bak, i en Tallinn-buss, i en spermabuss, med immiga rutor, är byggnadskomplex, av rostfritt stål, som om människor finns, ha, "it's all made of steel". Slå ner mig då. Jag sitter där tyst, och tycker synd om alla dom. Hoppas bussen kör ut för ett stup. Så att jag kan sjunga min lovsång, till några som förstår. Ni vet väl. Kvittar ut allt det andra, kvittar ut allt som möter mig, och försvinner därifrån med tomma fickor, och ett dubbelt liv. Snart tror ingen att jag finns. Att såna som jag finns. Snart tror ingen på kärlek. Snart tror ingen, heller, på kärleken. Kvittar ut mitt liv, mot dubbla drömmar, och tron på att kärlek faktiskt finns. Hissa upp mig i en flaggstång, som någon slags förvarning, som en skylt, över rätt och fel, som en föraning, om vad som händer med alla oss, som låter oss åka med i 180 knyck, bara för att ingenting, är någonting, annat än fart. Som rör sig, är en verklighet. Ett tidsfördriv, så låt mig se. När bussen tippar över kanten, och alla tvingas lyssna på mina ord. En gång till.

Jag skulle kvitta alla dom, mot ett enda ord. Jag skulle kvitta alla ord mot ett dubbelseende, rakt i spegeln. Vem jag är. Vem jag är. Vem jag är. Jag skulle kvitta mig själv, för kärleken. Jag skulle kvitta dubbelchansen, för ett liv med små, nätta, röda, rosor, strax bredvid.